Från Utlandet. Det är ett föga uppbyggligt skådespel, Amerika i närvarande stund erbjuder verlden — ett skådespel, som naturligtvis dock måste väcka dess blinda europeiska beundrares entusiasm, huru vämjelig partilidelsen än yttrar sig deri. De båda olika partier, som i den stora republiken kifvas med hvarandra om makten, täfla nu om allmänhetens gunst för den ene eller andre kandidaten till presidentskapet, och de göra detta på det aktningsvärda sättet, att de å ömse sidor beljuga och smutskasta hvarandras kandidater. Det är sublimt att se denna ädla republikanism, i dygd så öfverskjutande monarkiernas förskämda anda! Vi älska republiken och se med förkärlek densamma såsom tramtidens allmänna styrelsesorm — men ötver republiken står hedern, stå dygden och äran, och vi kunna omöjligen förena dem med det lumpna sätt, hvarpå yankees poussera sina kandidater. Men kanske man i den unga och lifsfriska repubiiken på andra sidan Atlanten har andra begrepp om heder och anständighet. Vistackars europ6er äro så gammalmodiga! Demokraterna beskylla republikanernas kandidat, general Grant, för att vara en fyllhund, en mördare, en svindlare. Orgier, som ej kunna beskrifvas, ha varit hans nöje ifrån det han lemnade West Points krigsskola, och till hans bana i Oregon kan motstycke endast uppletas i det romerska kejsardömets annaler ölver dess sjunkande dagar. Demokraterna förklara med den öfverlagda lögnens fulla allvar, att Grant, sedan han i en batalj slagit sina fiender, brukade rida öfver slagfältet och utkräfva hämnd på de fullnag kroppar. Den vinst, han skördade i sin s ällning såsom bortsnappare af bomull, var alldeles enorm, enligt samma källa. Men ej nog med atthan var moraliskt rutten och blodtörstig, det visade sig äfven, att bans girighet var omättlig. Men våra läsare må icke tro, alt ropublikanarne stå efter sina motståndare uti dessa aktningsvärda anklagelser, hvilka bära ett så vackert vittnesbörd om en rik, men smutsig fantasi. Hvad general Grant än må ha gjort sig skyldig till, förklaras dock Frank Blair — demokraternas kandidat till v. presidentbefattningen — af republikanerna vara ännu värre. Det har enligt dem aldrig funnits någon sådan blackguard som Blair. I afseende på demokraternas president-kandidat skrika de: Gud bevare oss från Horatio Seymour! Grant må ha förlorat all aktning för moralen; Scbuyler Colfax (republikanernas kandidat till vice president-stolen) må vara en reptil, utspydd från Nordens dy och i hvarje handling under sitt lif förrådande sitt ursprung; Frank Blair må vara den eländigaste af alla eländiga; exguvernören Seymor öfvergår likväl dem alla. Den britiska aristokratiens ljusa blod flyter i hans ådror! Behöfs det väl mer? Han är en Ålögnare. Det är illa. Han är en förrädare. Det är värre. Han är på något sätt en ättling af huset Sommerset i England. Han är ohjelplig, egde han också ea Washingtons redlighet eller en Jeffersons politiska skicklighet! Men två at dessa fyra män, som utmålas i så vederstyggliga färger af sina egna landsmän, skola inom kort komma till makten — en utaf dem skall snart bekläla statens högsta värdighet, en engel i sitt partis ögon, en djefvul i motpartiets. Huru skall den ickeamerikanska verlden bedöma honom? Man skall i alla händelser rycka på axlarne öfver ett lands president, hvilken i nöra hälftens at sina landsmän ögon är en usling, och man skall ironiskt kunna spörja, om någon i Amerika allmänt aktad man efter Washington beträdt presidentbefattningen. Yankees skola nödgas med blygd erkänna, att hvarje motpartis anhängare gjort, hvad de kunnat, för att nedsätta honom. Englands minister har ej erhållit någon bekräftelse af uppgitten om, att drottning Victoria i Luzern varit utsatt för mordförsök af en senier. Hela berättelsen tyckes således upplösa sig i diktens dunst. D:r Francis Jeune, biskop af Petersborough, har aflidit, 62 år gammal, på grund af att ett blodkärl sprungit i hans lungor. Han härstammade från en af de protestantiska familjer, som genom Nantesiska ediktets upphäfvande måste fly från Frankrike. Prins Arthur har afrest till Luzern.