den ömma känsla, den oändliga kärlek hvaraf jag förut lifvats. I samma mån majorens berättelse skred framåt, i samma mån stegrades min uppmärksamhet, medan mitt hjerta krympto samman och det ena ordet blef mig fruktansvärdare än det andra. Det som för de andra blott varit en ganska roande berättelse om en man, för hvilken de erforo ett slags nyfikenhet, var för mig en förskräcklig uppenbarelse, en källa till förtviflan. Tårar hindrade ej min smärta, ehuru Gud skall veta att de flöto från mina heta ögon som lara. Den öfrertygelsen hade fått makt med mig, att den qvinna som stått i förhållande till Fraser, var densamma som ingriyit så olycksbringande i min fars lif, förbittrat min farfars sista år, med infernalisk slughet begagnat sig af en olycklig händelse för att öfvergifva sitt barn med anledning af en syndig lidelse, och som nu stod för den hem iga domstolen i mitt hjerta anklagad af sin egen son för de förskräckligaste förbrytelser. Ty genom en lang och våldsam kamp med mina naturliga känslor kom jag till den rysliga slutsatsen, att den falska raneen af Auripore — den qvinna som påskyndat den olycklige rajahns död — den qvinna som satt pistolen mot den sofvande guvernörens hufvud — mitt lifs enda engel — ej var någon annun än den sköna och hjartlösa flicka som bedärat min far, gjort sin man förtviflad, öfvergifvit sitt barn och alut igen af egen fri vilja sökt att bryta sig en bana mellan ett österländ-kt harems djefvulska iutriger och kabaler, utan en framtid och utan en vän.