TTUAII TCSLII SALILIVCS G0. 10 UH bi NCUC ITCIC Presse: De ungerska tidningarnes sympatier för polackarne kan man finna naturliga, men närmandet mellan ungrare och czecher är rent af motbju sande och onaturligt. Icke desto mindre är det ett faktum, att de ungerska tidningarnes berättelser från Prag efter hand antagit den czechiska koloriten. Det czechiska bladet Politik finner här många läsare; det har för kort tid sedan rent af upphört med att tala om den ungerska nationalitetsfrågan, men kommenterar deremot med stor ilver Pesti Naplost artikel om den tyska skyttefesten. Så mycket år visst, att ungrare och czecher under de sista 8 dagarne kommit hvarandra betydligt närmare, Förhållandet mellan magyarer och polackar är ej heller utan hemliga baktankar. I den polska tidningen Dziennik Posnanski läses ett förslag till upprättandet ef en magyarisk-polsk-czecbisk sederativatat, i hvilket föreslås, att Galiz en införlifvas med Ungern. Denna plan är visserligen fantastist, men den bär likvål vittne om, att ungrare, czecher och polackar mötas i en gemensam s räfvan: Det tyska elementets utrotande. Både polackar och magyarer täfla om att bortjaga tyska lärare, upphåfva tyska ekolor och att steg för steg tillbakatränga fden tyska kuhuren. Derigenom att Ungern blifvit tillräckligt starkt att försvara, hvad det hittills har vunnit, mot alla angrepp, har äfven hindret lör en allians mellan polackar och ungrare borisallit. Det är klart, att den högmodiga ton, hvari den ungerska och winist:ericla pressen talar om tyskarne i Österrike, snart skall i betydlig grad stiga. Sammanfattar man dessa berättelser från Prag, Bränn, Lemberg och Pesth om stämningen inom den österrikiska monarkiens icke tyska länder, så får man en föreställning om de svårigheter, med hvilka Beust och hans vest-österrikiska ministerpresident Anersperg har att kämpa. Denna jäsning inom de icke tyska kronländerna bådari alla händelser icke godt tör ministören Auersperg. Från Frankrike skrtves, att man i lägret vid Chalons på Napoleonsdagen ropat: Lefve kriget! och ÅNed med Preussen!Kochesort har slutligen funnit en man, som är nog modig att våga trycka hans Lykta, hvilken åter började utgifvas i Paris i Lördags. Den bekante målaren Courbet har i ett bref till Rochefort anhållit såsom en gunst af denne att så måla hans porträtt i olja. Evenement vill veta, att grefven af Cambord tänker erkänna grefven af Paris som sin son. Tidningarne från England tala med synbar aktning om det bevis på förtroende, som franska tolket gifvit sin regering genom de kolossala teckningarne å lånet. Timestillochmed yttrar bl. a.: Då Fredrik den store befann sig midt i sina krig, byggde han ett palats i den utomordentligaste skala, uttryckligen, såsom det uppgifves, för att ge sina fiender och verlden en föreställning om hans outtömliga hjelpkällor. Kejsar Napoleon har lyckats att på ett vida mera aktningsbjudande sätt visa Frankrikes hjelpkällor. Det nya länet följer på ett, som upptogs för endast fyra år sedan, och kejsardömets välmåga eller regeringens kredit äro så långt ifrån förminskade, att allmänhetens förmåga och beredvillighet att gifva nu tvärtom befinnes vara vida större än någonsin. Subskribenternas antal år 1868 öfverstiger med 240,000 dem år 1864; det subskriberade kapitalets belopp är tredubbladt. Hvad skulle icke i fredens och framåtskridandets intresse kunna utföras med sådana medel? : Den nye amerikanske gesandten, hr Reverdy Johnson, har med gemål och son anländt till London. Det britiska sällskapet för vetenskapens befrämjande har öppnat sitt 38:de årsmöte i Norwich under den bekante botanikern d:r Hookers ordförandeskap. Bland presidenterna och v. presidenterna för de enskilda sektionerna finnas namn af mycket god klang, såsom Tyndall, amiral Manners, Frankland, Warren de la Rue, Huxley, Wright, m. fl. Generallöjtn. Henry Blackley har aflidit. Ian inträdde i engelska armåen år 1804 som underlöjtnant. Från Preussen meddelas, med hvad trovärdighet veta vi icke, att grefve Usedoms bekanta note till Lamarmora i Italien, girrit anledning till en mycket allvarsam förveckling mellan konung Wilhelm och grefve Bismarck. Såsom praktisk statsman ville grefven, att man icke skulle brådska med desavouerandet af noten. Konungen fordrade deremot, att detta genast skulle ske, och då det ifven skedde, kände Bismarck sig mycket förnärmad öfver, att man i denna sak ej följt hans råd. . Det synes för öfrigt, som om Bismarcks rånvaro från hofvet ifrigt begagnas af detulra konservativa partiet, för att försvaga f roundskanslerens öfvervägande inflytande. Eacedrottning Elisabeth har sjelf ställt sig i spetsen för Bismarcks motståndare, och det ir närmast i följd af hennes inflytande, som seneral Manteuffel, en anhängare af alliansen ned Österrike, åter utnämnts till den post, om han år 1866 måste afträda till Vogel v. alkenstein. Det vackra Wiesbaden tyckes. utöfva en närklig dragningskraft på Tysklands olika kriftställare. Man skrifver, att der bosatt ig eller skola bosätta sig romantörf. Heinrich