nu närmare, aHt i kejsarens svit befunno sig marskalk Niel, lord Napier af Magdala, general Fleury, prinsen af Moskwa, divisionsgeneralerna Failly. Frossard och Castelnau samt flera främmande officerare. Kejsaren mottogs af general Canrobert, general en chef för alla de trupper, som voro närvarande vid revyen, och at nationalgardets besälhafvare, general Mellinet, båda omgifna af sina stabsofficerare. Kejsaren såg allvarlig, men alldeles icke missnöjd ut. Kuren i Plombieres synes ha gjort honom godt; han satt icke blott rak till häst, utan gick äfven lätt till fots då han begaf sig in i industripalatset. Kejsarinnan såg ut som vanligt. Den kejserlige prinsen var klädd i en sammetsjacka och en med rödt band prydd mössa, ej såsom vanligt i grenadieruniform. Också lärer det varit kejsarens mening med revyen öfver nationalgardet att föreställa sin son för pariserborgerskapet. Den unge prinsen är en mycket vacker gosse. Det var att vänta, det den lyckliga utgången af franska statslånet skulle väcka ond blod bland tyskarne. En korrespondent till Köln. Zeit. förklarar mycket positivt, att orsaken hvarför teckningen blef så stor, var den, att lånets fördelaktiga vilkor (det klagades dock allmänt öfver att det var för dyrt) formådde folket att teckna sig för långt öfver de belopp de ville ha, emedan de visste att teckningsbeloppen skulle bli betydligt reducerade. Från Preussen hör man just ingenting annat än spekulationer, huruvida kejsar Napoleon vill börja krig med det bismarckska herradömet eller icke. Man lugnar sig i väl underrättade kretsar med att detta icke är kejsarens mening. Andra påstå dock att detta är afsigten. Den ene drager fram sina skäl och den andre sina; och på den punkten står nu det preussiska kannstöperiet. Från England erfar man att i förberedelserna för valen råder ett lif, som om striden skulle börja redan nästa dag. Disraeli, som utrustat sina ungdomsromaners hjeltar med mycket kosmopolitiska åsigter, för hvilka ea statskyrkas trånga band äro alltför tryckande, har äfven lagt dessa hjeltar månget slagord i munnen, hvilket fullkomligt öfverensstämmer med de liberales åsigter om statskyrkan i Irland. Man framletar nu dessa uttryck af den konservative premierministern och sätter dem som motton på liberala valupprop och flygskrifter. Huruledes de konservativa hämna sig, bevisas af följande utdrag ur ett toryflygblad: Hvem blet för sina katolska tendenser för tre år sedan fördrifven från sin plats i parlamentet för Oxford ? Gladstone. Hvem företog en pilgrimsfärd till Rom, och hade under tvenne veckor täta hemliga sammankomster med påfven ? Gladstone. Hvem föreslår att röfva den protestantiska kyrkan i Irland och gitva sex sjundedelar af bytet till katolikerna? Gladstone. Valmän, kunnen 1 efter sådana fakta tvifla på att Gladstone är en äkta katolik. Beträffande parlamentets blifvande sammansättning börjar man betvifla att densamma skall bli i märkbar mån annorlunda än den i årtionden varit. Den entusiasm, hvarmed reformlagen till en början helsades, är för längesedan bortdunstad, och många gå så långt öfver på motsatta sidan, att de uppskatta de nyskapade valmännens inflytande till lika med noll. Icke heller bland kandidaterna anser man att stor förändring kommer att inträda. Det nya parlamentet, säger -Saturday Review, kommer troligen att bli, det liksom de föregående, ett hus der unga adelsmän och gamla såpsjudare bebålla öfvervigten, och önskvärdt är det att personer, som äro så otillgängliga för alla intryck, stå emellan folket och de stora förändringarne. För ett par valdistrikt ha visserligen uppstått valmän hvilka på sin fana skrifvit ett raskt framåtskridande, men det är dock mycket osäkert om de verkligen skola blifva valda. Den allmänna klagan ötver prisstegringen på Englands sydliga jernbanor börja antaga en mera konkret gestalt. Innevånarne i grefskapet Surrey ha nemligen beslutat att tvinga jernbanebolagen till nedsättande af sina taxor, genom att så litet som möjligt begagna jernvägarne, alltid åka på tredje klass, befordra inrättande af diligenslinier, att bilda ett sällskap för att göra organiseradt motstånd mot jernbanebolagens prejerier och framför allt att avlägga en oberoende jernväg mellan London och Brighton. Bästa beviset på att jernvägarne handla oklokt, då de höja sina priser, är emellertid att utdelningen på bolagens aktier redan börjat minskas. Italiens förhållande till Frankrike och Preussen utgör ännu föremål för diskussion inom den europeiska pressen. Nyligen har tidningen Lombardia förklarat att Italien skulle göra mycket lysande affärer genom att icke sluta sig till någondera af de tvenne nämnda makterna, utan vänta tills den ena eller andra vunnit seger och då sluta sig till denna. Ett mycket vackert förslag som bevisar att Machiavellis politik ännu utgör en förebild för italienarne! Tidningen Pavs taorm mm soA mA