— Har ni nu åter varit uppe hela natten, Bolton? Ni förstör er. — Prat! Kom bara med och se. Han drog mig tvärsölfver gangen och in i sitt rum, hvarest jag fann den orörda frukosten på bordet tillika med en hög bankonoter. — Se bara hit, utbrast Bolton. Der är femmor, der är tior; inalles är det 406 pund, min gamlo vän. — Har ni vunnit dessa penningar vid spelbordet? frågade jag förebrående. Ni lofvade mig dock att ni skulle upphöra med att spela. — Hvad skall man svara på sådant! — Vill ni ha — nägra penninga — Fj en shilling. — Trässade ni den mörke herrn der? — Ja visst. Det är ej så länge sedan han kom hem från Indien och han gör nu en liten lustresa. Han känner lord Bighill och Finucane och de flesta stora. Han måste ha haft en förfärlig mängd penningar. — Mera än ni har vunnit? — Gudbevars! Ja, fem gånger så mycket. Det hördes fotsteg på trappan. Bolton sprang till dörren. Han bleknade då han stod och gläntade på den. fan fick sigte på dekanens klassiska sändebud. — Dekanen väntar på er, hr Bolton, sade tjenaren. — På mig? Kan ni ej säga att jag ir sjuk, hr Barrett? — Jo, ifall jag ville ljuga; men det vill jag ej riskera att göra. — Har jag blifvit anmäld?