(Ö( Det ligger likväl nära till hands att förmoda det aktstycket — såframt en sådan depesch verkligen finnes till — icke tillsändts bladet från London, utan snarare från Berlin eller Florens, der det genom någon indiskretion råkat komma till främmande personers kännedom. Innehållet påminner i hög grad om den note, som preussiske gesandten i Wien, baron Werther, i sjor sommar under konungakröningen i Pesth tillsände sin regering ang. stämningen i Ungern; den blef visserligen förnekad af den officiösa pressen i Berlin, men ingen betviflade allvarligt dess äkthet. Den preussiska instruktionsnoten till grefve Usedom, om hvilken fråga nu är, innehåller en vägledning för gesandten att bearbeta den allmänna meningen i Italien och uppställer synpunkter, hvilka, om de bekräfta sig, måste i hög grad kompromettera den preussiska regeringen. Det kunde för öfrigt förutses, att saken skulle väcka betydligt uppseende under den närvarande spänningen i Italien, der man just f. n. med anledning af Lamarmoras uppträdande i dep.-kammaren ifrigt diskuterat frågan om det framtida förhållandet till Preussen. Såsom utdrag ur depeschen må följande stycken anföras: Tyskland och Italien äro naturliga bundsförvandter. Italiens naturlige rival är Frankrike, Latom oss tänka oss ett sjelfständigt, fullkomligt enigt Italien, som herrskar i Medelhafvet, och ett likaledes enigt Tyskland, som är herre i Östersjön, det skall aldrig kunna falla Italien in att vilja herrska i Östersjön eller omvändt Tyskland att herrska i Medelbafvet. De båda makterna kunna endast stå i ett vänskapligt förbållande till hvarandra. Men Italien och Tyskland äro omgifna af folk, som söka utvidga sig på deras bekostnad. Mot norr tryckes Tyskland af England (?) och förr eller senare skall Orienten (Ryssland i Orienten) utöfva en tryckning på Italien. Tyskland måste ännu före 1868 års slut vara samladt till en mäktig stat. Italien och Frankrike kunna aldrig i längden förlikas, ty naturen har kastat ett tvistens äpple emellan dem: Medelhafvet. Frankrike måste med afundsjuka se, att Italien eger Medelhafvets rikaste och skönaste kuster samt beherrskar sjövägen till Orienten och Indien. Nederlaget vid Lissa (mot österrikiska flottan) väckte derför den största glädje i Frankrike. Att Frankrike år 1859 visade någon sympati för Italien, var en ren tillfällighet; Frankrikes verkliga sinnelag har först nu kommit i dagen. Det skall vara Italiens uppgift att förhindra Frankrike från att bemäktiga sig Tunis, som det är så lystet efter; detta skulle endast vara en station på vägen till Sardinien. Frankrike bör hvarken beherrska Medelhafvet eller Rben. Italien är ej Frankrike något tack skyldig, ty allt, hvad kejsaren gjort för detsamma, har skett af egennytta; tacksamhetsskulden är i hvarje fall väl betalt med Nizza, Savoyen och 60 mill. francs (som Italien lemnat Frankrike). Under åren från 1797 till 1815 har Italien offrat 1 mill. menniskor i Frankrikes intresse, men utan att i stället erhålla sitt nationala oberoende. Det bör nu vara den florentinska statskonstens oaflåtliga tanke att göra sig till herre i Medelhasvet. Grefve Bismarck har år 1866 velat, stödd på Italien, förena hela Tyskland, men det har endast lyckats tiil en del. Det har nu blifvit en nödvändighet att fullborda detta verk; England och Ryssland skola icke åse det med gunstiga blickar, men de skola icke motsätta sig det, blott Frankrikes öfvermakt blir derigenom bräckt. Om Italien icke vill på diplomatisk väg förbinda sig med Preussen, måste denna makt söka att förena sig med det italienska nationalpartiet. Neue freie Presse anmärker i afseende på denna förtroliga vägledning för den preussiske gesandten: Saken är af tvenne skäl egnad att väcka allmän uppmärksamhet. För det första finner man af denna instruktion — förutsatt att den är äkta —, att Preussen är beslutet att inom mycket kort tid fullborda det preussiska enhetsverket och att det ingenting försummar, för att i händelse af krig vinna Italiens allians genom löften om allt, hvad det italienska nationalpartiet begär. Dernäst röjer aktstycket en så hög grad af bitterhet och fientlighet mot Frankrike, att man knappast skulle tilltrott Preussen densamma. Det bör dock tagas i betraktande, att instruktionen, såframt den är äkta, är ett alldeles förtroligt aktstycke, som aldrig kunnat vara bestämdt för offentligheten. De preussiska regeringsorganerna kunna således mycket väl förklara depeschen vara uppdiktad, utan att den derför upphör att vara ett verkligt aktstycke. Den närmaste verkningen af Lamarmoras handling att uppläsa den preussiska depeschen har emellertid blifvit den, att grefve Usedom, såsom en diplomat egnar, måste underkasta sig lotten af att vara syndabock. Enligt de italienska tidningarne, har neml. kabinettet i Berlin, i öfverensstämmelse med grefve Usedoms egna önskningar, erbjudit honom en längre permission från hans diplomatiska ställning i Florens. Denna är således allt annat än behaglig, fastän de preussiska tidningarne naturligtvis föklara, att alla menniskor i Italien ställa sig på Preussens sida, utom Lamarmora, som de med äkta preussisk takt kalla — landsförrädare ! Frankrikes kejsare synes med skäl kunna upprepa ordspråket: Gud bevare oss från våra vänner! Hans inrikesminister Pinard synes med all gewalt vilja riktigt visa fransmännen, huru ofria de, eller rättare pressen hos dem är, i det han samtidigt alldeles onödigt skapar martyrer. Rochefort, som hårdt förföljts, har neml. måst flykta ur landet och befinner sig f. n. i Belgien, hvarifrån han skall låta sin Lanterne lysa, helt visst icke mildare än förut mot regeringen. Hade man i stället låtit Rochefort vara, skulle man ännu en tid läst hans tidning, men de ombytliga parisarne skulla anart ladanat vid dan. mm MH MD md