naturlighet — hertig Job —, det förvända framstäldt uti dessa karakterer, som äfss efter ytan och glömma det menskliga för dess förvridna mask. Denna brytning är, såsom Jean Paul säger, diktarens handskrift, hvilken i konstens spegel först blir läslig. Layas komedi gisslar således vår tids feberakiiga begär efter rikedom, hvilket framstår desto bjertare, som förf. gentemot detsamma satt Åhertig Jobs upphöjda, från all sjelfviskhet rena karakter. Med säker takt har han genom komedien slingrat kärlekens röda tråd, hvilken ger. mera lif åt handlingen och till slut kastar ett förädlande skimmer öfver den frånstötande egoistkretsen, Heine till trots då han sjunger: aTheurer Freund! Was soll es nutzen, Stets dag alte Lied zu leiern? Willst du ewig brätend sitzen. Auf den alten Liebes-Eiern? Det är naturligt att vid en sådan handling, som den här ofvan antydda, intresset förnämligast fäster sig vid styckets hufvudkarakter, här Hertig Job spelad af hr Fredrikson. Denna roll är äfven en af de tacksammaste, ithy att denna personlighet, som är den lefvande reflexionen öfver och det sargande gisslet för småsionets och sjelfviskhetens honom omgifvande representanter, städse kan genom koncentrering af sin moraliska kraft, med hvilken han höjer sig öfver denna sin omgilning, fängsla vid sig åskådaren. Härtill tordras dock ett i alla dess detaljer väl genomtänkt spel, hvilket aldrig slår öfver målet, på det att icke karakteren må bli veklig och halft onaturlig. Hr Fredrikson har genom ett sorgfälligt studium vetat på ett skickligt sätt undvika alla skären. Hertig Job är uti honom en fängslande personlighet, hos hvilken det rena, nästan barnsliga, då det gäller hans kärlek till den unga flickan, (m:ll Nerman), ingalunda minst intresserar. M:ll Nerman hade vid utförandet af dennas roll i Fredags sin beau jour. Det naturliga hade här fått sin rätta plats och det för öfrigt naivt älskliga i utförandet af rollens senare del var af förträfflig effekt, görande en synbarligen god verkan på åskådarne. Hrr Almlöf och Hedin, den törre en gammal äd ling af upphöjda tänkesätt, den senare en at den moderna egoismens representanter, tram polinens användare, gåfvo genom sitt spel nödig relief åt stycket, hvars ej så litet uttänjda dialog och derigenom något långsamt tortskridande handling behöfver en helgjuten sorm, en god sramställning, sör att kunna så rycka med sig publiken, som här dessbättre varit fallet. — FREE AREA TNA