T:TClAndee 11IHLID1011 194 PHI HN sedan en längre uppsatts med rubriken: En politisk betraktelse från Norge, hvilken med sanningens hela skärpa betecknar sakernas närvarande ställning i Europa. I denna stund, då vigtiga omhvälfningar äro att förvänta, är det mer än någonsin af vigt, att man söker för sig klargöra förhållandena. Vi taga oss derför friheten att ur denna uppsatts meddela följande utdrag, hvilket är lika träffande som rättänkt: Under fyra samfälta år hafva de tvenne vestmakterna sekunderat hvarandra i fredsrop, och den fred till hvad pris som helst, som varit deras mål, har endast gifvit dem den afkastning, som deras moraliska uppförande emot sig sjelfva och mot Europa ärligt förtjenat. Det britiska riket hotar att falla sönder på grund af afstannad omsättning samt inre splittring och oro, och stort bättre står det neppeligen till i det franska kejsardömet, hvilket efter alla gamla märken befinner sig vid randen af en ny folkrevolutionens afgrund. Kan icke ett raskt beslut i elofte timman åter göra de tvenne stora nationerna till vapenbröder för ett rättvist och hållbart samfundstillstånd i Europa, för en fred, som ställer den krärkta folkrätten, den brutna egendomssäkerheten samt handelns och samfärdselns moraliska frihet under sin sköld, så skall man för visso länge förgäfves vänta på goda år uti vår verldsdel. Det är besynnerligt, att det är trenne faktorer af alldeles motsatt art, som förenade verkat förlamning af handelsoch samfärdslifvet i verlden och framkallat ett tillstånd, hvarunder de olika ländernas statsmän, penningmän och handlande nästan intet annat företaga sig, än att de hålla ögonen på hvarandra och söka tyda denna farliga tids olika tecken och märken. Detta tillstånd af fruktan och tvifvel, af kreditlöshet och modlöshet har ursprungligen framkallats af den engelska non-interventionsprincipen, som blifvit moder till det nyaste utbrottet af den afskyvärda preussiska interventionspolitiken. Då Richard Cobdens tanke blef de engelska Citymännens politik och till slut den engelska regeringens, hela det britiska folkets politik, då kunde den nordtyska soldatmaktens interventionspolitik träda fritt ut i verlden och utföra sina brottsliga bedrifter. Det var båda vestmakternas förenade styrka och inflytande, som skulle: upprätthällit den europeiska jemnvigten; Frankrike allena kunde ej göra det. Då England afgat sin politiska bankruttförklaring, kunde den preussiske grefve, som under de senaste åren vunnit en sorglig berömmelse derigenom att han stört en hel verldsdels fred och lycka, göra sina insatser i ett spel, som ej gällde och gäller någonting mindre, än att vinna styrkans rätt till att föreskrifva Europa de preussiska lagarne, utan att behöfva frukta, att den gamla verldspolitiken skulle jaga honom ut ur spelet. Grefve Bismarck har redan gjort tvenne lyckliga schackdrag, och det tredje och största draget skulle måhända gått lika lyckligt för sig, om Napoleon icke kommit detsamma i förväg, genom att kufva en italiensk folkrevolution och för andra gången besätta Rom. Rasande öfver detta inpass i spelet, yppade Preussens förste minister i ett obevakadt ögonblick sin plan för verlden: upproret i Donaufurstendömena var just förberedt, och under det Frankrike skulle sysselsättas med att släcka den folkbrand, Garibaldi skulle tända uti Italien, stodo Europas tvenne jättemakter i Berlin och Petersburg tärdiga att dela det österrikiska kejserdömets område efter gränsen mellan tysk och slavisk nationalitet. Denna gång förhindrades alltså en stor och ny följd af Englands non-intervention; i nästa decennium kan den lyckas. Det är onekligen mycket i Englands ställning och samfundsförhållanden, som frestar nationen till den hopplösa politik, den nu förer. Efter det att den britiska nationen skrufvat sig upp till leverantör och industriidkare för hela Europas fastland, kan den icke föra krig med någon nation uti denna verldsdel, utan att på ett kännbart sätt förlama sin verksamhet. Det var derför, som verlden måste under Krimkriget se det un derliga spelet af, att den engelska handels flottan bröt den engelska blokaden af Ryss lands Svarta Hafsoch Östersjöhamnar, utan att den engelska örlogsflottan lossade ett skott, för att hindra detsamma. Om engelsmännen fortfarande vilja spela denna materialistiska roll i den europeiska politiken, så är det tyvärr mer än deras egen nationala välfärd och ära, som utgör insatsen i detta farliga spel; det är ingenting mindre än den europeiska civilisationens stora sak, som sväfvar i fara. Och det ser ut som om noninterventionspolitiken i icke ringa grad smittat den andre store vaktaren af Europas folkrätt och frihet. De konstitutionela regeringsformerna med folkliga representationer äro under den öfvergångsperiod, som ett parlaments stora massa