gt ajournera komiten, om de än dermed försökt sig, ty de öfriga ledamöterna, som utZjorde pluraliteten, kände bättre den förpligtelse som ålåg komiten, och voro äfven fast beslutna att icke förhala tiden genom den af pr Key antydda manövern. Af hvad nu blifvit anfördt torde otvetyligt framgå: att emedan komiten icke, såsom br Key oriktigt uppgifvit, ajournerade sig vid jultiden, de ledamöter som då hemreste ej voro berättigade att för den resan tillgodoberäkna sig ersättning; att med stadgandet i det k. brefvet om reseersättning måste förstås godtgörelse för hitresan, då komitän sammanträdde, och för hemresan, då komitn upplöstes; att de ledamöter som debiterade staten för hemresa båda såsom riksdagsmän och såsom komiteledamöter, varit dertill oberättigade och dervid förfarit obehörigt och ogrannlaga. Men på tal om grannlagenhet, så synes den inom komitn äfven i ett annat tall ha blifvit ajournerad. Vid komitens sammanträde d. 14 Maj fattades beslut dels om reseersättningen (förut hade den frågan ej förekommit och äfven deraf synes att den hemresa, som af åtskilliga ledamöter företagits vid jultiden, endast afsedt ledighets vinnande) och dels att de ledamöter som tillika voro riksdagsmän skulle uppbära dagtraktamente ifrån d. 25 Oktober och till d. 15 Januari, men under riksdagen endast för de dagar då komitön hade sammanträden. Skälet härtill var, att dessa ledamöter uppburo arvode af staten såsom riksdagsmän. Ifrågasättas kan dock om ej de komiteledamöter, hvilka tillika voro representanter i Första kammaren, för hvilken befattning de icke uppbära arvode, kunnat göra anspråk på dagtraktamente under hela den tid som komitn var församlad här. Men ingen af dessa ledamöter framställde sådant anspråk. Deremot uttalade Sven Nilsson såsom sin reservation till protokollet den åsigt, att komitön icke i fråga om dagtraktamentet egde någon beslutande rätt, i thy att K. M:ts nåd. bret till armetörvaltningen d. 8 Oktober 1867 icke, enl. reservantens förmenande, kunde annorlunda tolkas, än att en hvar af komitens ledamöter egde rätt, der han så önskade, att för hela den tid komitn varit samlad, uppbära aflöning. Bälter Sven Ersson instämde häri, med förklarande tillika, det han emellertid Åicke för närvarande vore i tillfälle att bestämma för hvilken tid han kunde komma att tillgodoberäkna sig dagtraktamente. Begge dessa ledamöter sökte göra sin åsigt gällande hos armå6förvaltningen, men utan framgång. Sven Nilsson har sedan vidtagit åtgärder för att draga sitt anspråk under K. M:ts pröfning. När man, såsom fallet är i denna sak, inhemtar huru den lumpnaste egennytta framstått hos representanter med ganska högstämda anspråk på anseende, så är det glädjande att erfara huru andra gått ytterst samvetsgrannt tillväga. I detta afseende står kyrkoherden Liljenmark — representant för Falu domsaga — obestridligen främst. I sin till riksgäldskontoret ingitna räkning för resan till riksdagen, upptager han kostnaden, enligt gällande bestämmelser, till 52 rdr 18 öre. Men, tillägger han, som min resa till Stockholm endast kostade 39 rdr 20 öre och jag icke vill hafva högre reseersättning än hvad resan verkligen kostade, så utföres här 39: 20. Till slut anlitar hr Key i sitt Ågenmäle en liten ganska rolig manöver, som faller inom taskspelarekonstens område, om den icke rätteligen blifvit framkallad af en inre påtryckning och i medvetandet om att staten obehörigt debiterats. Han omförmåäler nemligen, att han och Sven Nilsson samt B. Sven Ersson öfverenskommit om att i Augusti här åter sammanträffa och arbeta tillsammans, udenna gång utan någon ersätening, för att öfverenskomma om en gemensam reservation mot komitens afgifna förslag. Resultatet af detta samarbete antyder hr Key skall blitva vinstbringande för statsverket samt för rustoch rotehållarne. Så hoppas hr Key. Jag hvarken vill eller bör undergräfva hans hopp. Men såvidt af sammanträdesprotokollerna kan inhemtas, har jag tyckt mig finna att de tre ärade ledamöterna fungerat i första hand såsom rustoch rotehållarnes målsmän, och i andra hand såsom statens. Jag inrymmer gerna att dessa tre ledamöters beslut att genom arbete aftjena hvad de obehörigt tillskansat sig af staten, förtjenar erkännande. Bäst hade dock varit om detta arbetsaftjenande icke behöft göras. Men om hr Keys hitresa företages i början af Augusti, så kan han göra den och äfven hemresan på statens bekostnad. Händelsen har nemligen så fogat, att hr Key blifvit kallad till prisdomare vid tolfte allmänna svenska landtbruksmötet, och i denna egenskap är han berättigad till kostnadsfri hitoch hemresa. Mitt svar har blifvit längre än jag i början trodde och bestämdt längre än den ärade läanren tål vid. Men jag har måst komma på