tills liberalt gratis utdelat blanketter till nordtyska postanvisningar, så har den tyska allmänheten med en delikatess utan like uttagit oerhörda massor af dessa gratisblanketter, hvilka den sedermera användt till alla möjliga ändamål utom till postaliska. För att förebygga en så förarglig yttring af den tyska annekteringslusten har nu postförvaltningen funnit sig nödsakad att å hvarje blankett sästa ett frimärke hvilket skall betalas. Från Frankrike erfar man ett märkligt uttalande af kejsar Napoleon, hvilket har sin tillämpning äfven på en hel mängd andra fall. Det var nemligen i Fontainebleau fråga om prins Michael af Serbiens tragiska slut och om den ra1dikale Felix Pyats manifester, hvilka vppfordra till att mörda kejsaren. Man uttryckte sin farhåga för att så afskyvärda exempel och så förhatliga uppmaningar skulle kunna gifva anledning till ett nytt mordförsök mot kejsaren. Denne yttrade emellertid en motsatt mening, och då allas blickar riktades mot honom liksom för att affordra honom hemligheten af hans tillförsigt, tog han ordet och uttryckte sig på följande sätt: Med den ställning jag innehar eger lifvet blott en retelse: den att gagna efterverlden och att bidraga till Frankrikes storhet. Så länge jag lefver skall jag icke sträfva till något annat mål, och försynen, som hittills synbarligen understödt mig, skall icke öfvergifva sig. Hon skall bestämma om mitt lif eller min död bäst kunna tjena landets intressen. Gentemot så många af afundsjuk äregirighet och af dåliga lidelser besjälade partier, gifves det en räddning för Frankrike, den att förblifva nära förbundet med min dynasti, som representerar ordningen och framåtskridandet. Nu kan det hända att min död, ifall jag blir mördad, ännu mera bidrager till befästandet af min dynasti än förlängandet af mitt lif skulle göra. Sen sjelfve, huru det går: den man som begår eller eller inspirerar en mordgerning, som sätter sig sjelf till på en gång domare och bödel, framkallar ständigt en verkan, hvilken icke motsvarar den som han vill åstadkomma; detta är det oundvikliga straffet för hans förbrytelse. Hvad som tilldragit sig i Serbien är härpå det tydligaste beviset. De sammansvurna hoppades att, då de mördade furst Michael, skulle en annan dynasti bringas på tronen — i stället ha de för lång tid på densamma befästat samiljen Obrenowicz. Om hos oss ett attentat mot konung Ludvig Philip lyckats, skulle man kunna hålla vad om att orleanska familjen ännu funnes qvar på tronen. Om jag för min del i morgon eller i dag faller för en lönnmördares dolk, så skall folket med en röst utropa min son, och tillochmed om hela den kejserliga samiljen skulle falla, så skall detta folk, liksom i Serbien, uppsöka någon nevo, någon, arfvinge till mitt namn, någon Milan, för att höja kejsardömets fana, hämnas mordet, och ännu en gång häfda den sanning, att det parti, som sudlar sina händer i blod, aldrig drager nytta af sin förbrytolse. Derföre kan jag också utan fruktan skåda framtiden emot. Jag må lefva eller dö; mitt lif eller min död skall vara Frankrike till lika stor nytta, ty den mission som pålagts mig skall utföras af mig eller de mina. Såsom man kan finna har det sedermera skedda meddelandet af dessa ord i det offlciella bladet Aftonmonitören väckt stor sensation. Från England berättas att sir Robert Napiers utnämning till baron nu skett. Den utmärkte generalen jemte hans manliga arfvingar har nemligen blifvit utnämnd till värdigheten af baron Napier af Magdala i Abyssinien och af Caryngton i grefskapet Chester. Storheten har, som man vet, sina olägenheter, bl. a. att aldrig få njuta sitt sorgfria väsen. Så hade John Bright för kort tid sedan gjort besök hos sin amerikanske vän, den rike filantropen Peabody, hvilken tf. n. bor på sitt landtgods i Irland. Bright hade så nära svurit på — men qväkare svära, aldrig — att icke under denna sin vistelse i landtlig ro hålla några tal, huru mycket man också dertill ville uppfordra honom. Han har dock icke kunnat undgå sitt öde: efter att ha narrats att hålla flera småtal, blef han slutligen d. 14 d:s uppvaktad af en deputation från staden Limerick, och nu blef den martyriserade folktalaren tvungen att hålla en oration efter alla konstens reglor. Amnet var naturligtvis den irländska statskyrkan. Vi omnämna ur detta tal blott en at de jemförelser, i hvilka han brukar vara så lycklig. De verkliga bekännarne af anglikanska kyrkan i England, sade han, uppgå blott till 500,000 personer, således icke mer än befolkningarne i Liverpool eller Glasgow. Denna kyrkas inkomster uppginge årligen till 600,000 pund sterl. Om nu en regering föresloge att Liverpooleller Glasgowboarnes gudstjenster årligen skulle betalas med 600,000 pund sterl., skulle man då ej fråga sig huru det ser uti dess hjernkontor? Liknelsen haltar väl något, men den är tillräckligt riktig för att bevisa orimligheten af de irländska kyrkoförhållandena. Om Disraeli heter det att han börjat rusta sig för den kommande valkampanjen. Han uppmanar sitt parti att icke spara på några penningeuppoffringar. Att bestickningar trots den nya valpröfningsbillen lätt skola kunna aka har redan hevisata Bläatt dan gam äf