Doktor Bradyv). Af W. H. Russell. Jag hade ofta betraktat ångbåtarnes rök och deras skorstenar samt master, då de kommo i sigte bakom träden och husen; men för sjelfva sjön hyste jag en hemlig och djup fruktan. Men lusten att komma ut på sådana äfventyr och utsigten att bli fri från skolan gjorde, att jag tackade löjtnant Window för hans godhet. — Och nu, sade han, måste jag gå; men jag besöker snart gamle Ball. Farväl, min gosse, du får väl också hissa segel nu. Med ett småleende som visade hans hvita tänder, vände sjömannen sig derefter om, lade sitt metspö öfver axeln och begaf sig med raska steg framemot kusten vid Bray. Jag begaf mig i riktning mot Dublin, i hvars yttersta område skolan låg, och allteftersom jag gick, fylldes min hjerna med en mängd frågor, som jag skulle göra min nye bekante, när vi nästa gång träffades. VII. Kryssningen. Med den derpå följande veckan kom den korta påskferien. Min farfar hade skrifvit till mig för att låta mig 2) Forts. fr. N:o 163,