Från Utlandet. Vi veta knappast, hvad vi skola säga om de underrättelser, som ingå från Amerika. De äro under alla omständigheter anmärkningsvärda och skola helt visst komma att lifligt intressera Europa, åtminstone vissa europeiska länder, i hänsyn till utgången af det nya presidentvalet. Telegrafen meddelade redan för en vecka sedan, att det demokratiska partiets konvent vid sitt sammanträde i Newvork d. 4 d:s omsider enats angående sina kandidater, om hvilka man, såsom sallet ofta varit förut, hittills hört alls intet, eller åtminstone mycket litet. Det radikala eller republikanska partiet har denna gång den stora fördelen, att det egde en kandidat, innan något aftal härom egentligen egt rum. Tvisten mellan kongressen och president Johnson hade knappast börjat, förrän nppmärksamheten riktades på general Grant, den tyste, såsom man kallade honom, icke derför just att han är en sluten karakter, utan derför att han ej tycker om att prata i onödan, hvilket naturligtvis måst väcka stort uppseende i ett land, der det pratas så ofantligt mycket. Så fort man fått visshet om att Grant ej anslöt sig till presidenten, fastän han icke begagnade hvarje tillfälle att deklamera vidt och bredt om honom, var den sista oppositionen mot generalen försvunnen, och de radikalas konvent sanktionerade egentligen endast ett redan gjordt val, då de i Chicago förklarade Grant för sin kandidat till presidentskapet. Endast rörande vice-presidentsposten egde balloteringar rum, och utgången var ätven här gynnsam för de radikalas planer, emedan majoriteten valde Colfax, president i representanthuset. De båda kandidaterna inneha ej allenast höga platser, utan åtnjuta äfven, hvad som i Förenta Staterna just icke alltid är häraf en följd, neml. allmän aktning. Grant inger ej blott sina anhängare, utan äfven sina motståndare, förtroende, i det hans karakter och stora popularitet afgifva en borgen för, att den utöfvande makten skall befinna sig i starka händer. Han skall för sig ha många röster, endast derför att han är en segerrik, af armåen afnållen general, hvars namn har en helt annan klang, än någon af de mer eller mindre obskyra partiledarnes. Detrepublikanska partiet har således tvenne fördelar för sig, neml. först en verklig enighet, som förut fanns, så att man icke behötde tillgripa en kompromiss, hvilken alltid lemnar efter sig ljumma vänner, och dernäst en högt ansedd, allmänt aktad och populär kandidat. Men inom det demokratiska partiet ser det helt annorlunda ut. Det kunde ej finna något namn, som genast uteslöt hvarje medtäflare, och det vacklade osäkert fram och tillbaka mellan olika kandi