höll i grisens tåg och grinade af glädje då konduktören helsade honom. — Hvem var den stackars fattige mannen, hr Moluskey? frågade jag. — Fattig! — han? Tim Doolan? Han är alldeles icke fattig! Jag vill våga på att Tim i detta ögonblick har halfannat hundra blanka guincer dolda på något ställe i sitt hus. Han har ett mycket godt ställe, betalar major Goff tjugofem pund sterling om året i arrende och har ett så godt stycke land som någon i hela distriktet. Ja, jag ville blott önska att ingen vore fattigare än han. Nu drifver han hem denne gris; den är åtminstone värd sina tretio shillings. — Jag förmodar, Maurice, fortfor jag, att den mannen hatar dig och mig, emedan han tror att vi ha tagit hans land; jag förstår mig alls icke på dessa saker; men jag har aldrig kommit ned till måltiderna uten att de andra ha talt om dem och jag är trött vid att ständigt höra dem omtalas. — Känner du Mary Butler, Terry? -Ja naturligtvis; det lilla brefvet och paketet voro från henne och sir Richard skickade mig en punds-not. — Jag tycker hon är vacker; man säger att när sir Richards bror, som är ute i Indien, dör, så skall hon få hela godset, och att ifall en eller annan gammal Butler af hennes fars familj dör, så skall hon bli oerhördt rik. Jag vet ej huru det kom sig, men jag tyckte ej om att tala med Maurice Prendergast om Mary Butler, och då åkniogen förlorat nyhetens intresse för mig, så förekom