detta mål, denna önskan, denna vilja. Men då jag är organet för dessa åsigter, för dessa allmänna och sanna betraktelser, menar jag likväl ej, att vi, derför att vi alla önska freden, skola komma till den slutsats, som ligger i orden: afväpning och vanmakt. (Mycket bra!) Jag skall, mina herrar, med några få ord angifva hufvuddragen uti regeringens politik: ordinarie och extra-ordinarie budgeter; de förra stående och betäckta genom ordinarie inkomster, de senare tillhörande undantagen och betäckta genom utomordentliga medel, genom lån. En befallande nödvändighet tvingar oss att inom en viss tid omorganisera värt infanteri, vårt artilleri, vårt flottmateriel och våra fästningar; genom alla dessa utomordentliga utgifter måste man tillgripa låneutvägen, och sedan allt detta bragts i ordning, finnes vid sidan deraf den fasta viljan att upprätthålla freden i Europa med den värdighet, som höfves en stor regering och ett stort land. (Lifliga, talrika och länge ihållande bifallsyttringar). Vi ha kursiverat slutet af detta tal, såsom innebärande en öppen och bestämd förklaring och angifvande, hvar vi ha att söka nyckeln till Frankrikes hållning. Rouher har flera gånger förut yttrat sig i samma anda, utan att hans ord dock synnerligen trotts. Det skall väl gå på det sättet nu med, men hr Rouher har äfven öppet sagt, att den allmänna meningen i Frankrike vill freden, regeringen vill den äfvea — har man skäl att betvifla, det Frankrike vill den fred, som öfverensstämmer med dess värdighet. Men fordrar ej denna värdighet Pragerfredens iakttagande såväl hvad det sjelfständiga Sydtyskland som Nordslesvigs återlemnande angår. Skall Preussen hålla denna tred? På Preussen beror frågan om krig eller fred för Europa, af dess utslag beror Frankrikes hållning. Frankrike vill freden; beslutar sig Preussen för att äfven vilja eller åtminstone icke störa denna, så — kunna vi motse en ny fredens era. Man kan väl med fullt fog antaga, att Preussen betänker sig tvenne gånger, innan det tvingar Frankrike till krig — så att freden väl kan aases för den närmaste tiden betryggad. De i går ankomna utländska tidningarne synas vara af samma åsigt — och vi skola kanske nu snart se affärsoch arbetsverksamheten åter tå nytt lif. Till Englands hufvudstad anlände kl. half 7 på morgonen d. 4 d:s generallöjtnanten sir Robert Napier. I hans sällskap besunno sig generalmajoren Staveley och Malcylen, brigadgeneralen Merewether och många andra officerare vid armåeen och flottan. En oerhörd menniskomassa helsade med stormande bifallsrop generalen och hans följeslagare. Napier for derpå hem till sin gemåls boning vid Cleveland-Square. Samma dag på eftermiddagen aflade han besök hos drottningen i Windsor, hvilken mottog honom med stor utmärkelse. Han förblef öfver natten på Windsor och for dagen derefter tillbaka till London i sällskap med Londons andre hjelte för dagen, hertigen af Edinburgh. Kejsar Theodors unge son skall landstiga i Portsmouth och derifrån begifva sig till drottningen i Osborne. Enl. Engl. Correspondenz ha nya guldlager upptäckts i Sydafrika. De båda husen n:o 16 Hollesstreet och 3 A Kingstreet S:t James Square i London ha försetts med minnestaflor, hvilka berätta, att lord Byron bott i det förra och Napoleon TII i det senare huset. Dylika minnestaflor ha äfven anbragts å de hus, som förut innehafts af lord Nelson, Bejamin Franklin, James Barry och andra berömda män, I öfverhuset egde d. 3 d:s ett ovanligt uppträde rum, i det lord Russel jemte 12 troskamrater lemnade salen under protest mot regeringens tillvägagående i afseende på lagen och valkretsarnes begränsning. Saken har väckt stort uppseende. Den czechiska frågan i Österrike har efter kejsarens vistande i Prag mer än någonsin tilldragit sig utlandets uppmärksamhet, dels på grund af de rykten om en eventuel ministerförändring, som dertill anknutit sig, dels på grund af det öppna understöd, som den officiösa ryska pressen ger nationalpartiet i Böhmen. — Det är dock att hoppas, att ezecherna skola, vetande hvad deras frid tillhör, inse faran i det ryska understödet och bevara sitt oberoende i föreningen med Österrike. D. 3 d:s gick till Rom Beusts till romerska curian ställda note. Ministern häfdar deri, om än i mycket böfliga ordalag, suveränens och det af riksrådet representerade landets rätt, som antastats af påfven och biskoparne. Detta vigtiga diplomatiska aktstycke kommer att oflentliggöras. Rysslands samlade inkomster för år 1867 uppgå till 443,850,171 rubel, under det att de för 1863 endast voro 347,867,860 ruhel Stafsufgifterna heräknas fill 442 2 mill