har Frankrike en gång för alla trädtjinom skrankorna, och det har ställt den på p ogrammet för sin verksamhet inom det politiska lifvet. Det är således intet under, att de mindre staterna, som i Frankrike se garanten för nationalitetsprincipen — d. v. s. den art deraf som för sin tillämpning förutsätter folkens sjelfbestämning —, med en viss ifver följa de franska förhållandena, af hvilka för dem så mycket beror. Också se vi, huru nästan alla de kontinentala tidningarne, såväl stora som små, uppmärksamt följa de nu pågående budgetförhandlingarne inom Frankrikes lagstittande kår. I sitt af oss i går omnämnda tal inom kåren sade Thiers, att man tyvärr kunde frukta för ett krig, så sort kammaren hemskickats, emedan ministrarne icke voro ansvariga, hvarsör man ej heller kunde vara nog ifrig efter att fordra deras ansvarighet. Vid sammanträdet d. 2 d:s tog finansministern Magne till ordet emot Thiers. Han sökte göra den åsigt gällande, att den kejgerliga regeringen icke kastat penningarne ut genom fönstret, så att statsskuldens tillökning endast kan räknas densamma till debet, men i många riktningar utvecklat och stärkt Frankrike. Efterverlden, sade finansministern, skall tacka kejsarens regering för de vigtiga resultater, som tillförsäkrats landet, och fullända det stora verket på arbetets och framåtskridandets väg. Han beskyllade vidare Thiers för att ha öfverlemnat sig åt alltför mörka betraktelser. Ställningens svårigheter äro framkallade genom en kedja af händelser under de toå sista åren. Det är just nu två år sedan slaget stod vid Sadowa, och det är onekligen från denna tid, som den beväpnade freden daterar sig, på grund af Preussens fortsatta rustningar, företagna med öppet erkända afsigter att utföra nya eröfringskrig. Skall freden kunna bevaras, tillade Magne, måste man antingen företaga en allmän afväpning eller en begränsad sådan efter samma måttstock j ty Frankrike kan omöjligen lugnt åse de andra makternas rustningar. Då man betänker, att Magne är finansminister och inom kort skall upptaga ett betydligt lån, bli de utsigter, som han gifver, till fredens upprätthållande onekligen icke stora. Det har på senare tiden ryktesvis berättats, att Frankrike antingen sjeltt eller genom Englands bemedling tänkte taga mått och steg till framkallande af en allmin afväpning, för att sålunda befria sig sjelft och de öfriga nationerna från den ofantliga tryckning, som de jättelika rustningarne medföra; men de offiviösa tidningarne i Berlin voro då genast framme med den försäkran, att det alldeles icke kunde vara fråga om att göra den preussiska regeringen ett sådant förslag. Preussen säger neml. likasom år 1866, att det alls icke rustat, utan befinner sig på den fullständigaste fredsfot! Harn kan det under sådana omständigheter vara utsigt till en ötverenskommelse om ömsesidig afväpning? Det är derför ej heller tal härom, utan endast om fortsatta rustningar. Ollivier har derför tillochmed sagt det vara bäst att, om så vore nödigt, ,obetingadt: och öppet inslå en krigisk politik, heldre än den tvehöfdade, som hvarken vill krig eller fred. Från Frankrike skrifves i öfrigt, att bjelten från Abyssinien, genaral Napier, befann sig i Paris d. 1 Juli. Den 2 d;s utkom i Paris första numret af den nya republikanska tidningen ,,Reveil, utgfiven af Delescluze, en gång Ledru Rollins, sekretetare. . General Cluseret, hvilken för en politiskt färgad artikel i konstkritik nyligen dömts till två månaders fängelse, har i sin egenskap af amerikansk medborgare protesterat mot denna dom och tillställt regeringen i Washington en böneskrift, hvari han ifrigt anhåller om hennes uppträdande till hans förmån, Från England skrifves, dateradt London d. 27 Juni, följande: rÖfverhuset har uti tvenne möten å rad lifligt förhandlat angående Gladstones bill, hvilken afser att utnämningarne inom den irländska statskyrkan skola tillsvidare inställas. Debatten står, hvad form och innehål lbeträffar, ojemförligt under förhandlingarne härom i Underhuset, och billen kommer att förkastas med stor majoritet (hvilket redan skett). Härmed slutade Gladstones parlamentariska kamp för i år. Det var han som väckte denna fråga, för hvilken han i Underhuset lyckades samla en betydande majoritet; men denna vägrade att uppträda mot regeringen, då han fordrade kraftigare mått och steg. Resultatet är, att de båda husen invecklats i en häftig: strid med hvarandra och att de religiösa lidelserna omedelbart före ett allmänt parlamentsval kommit i starkare rörelse, än fallet länge varit i England, och att detta under törevänning att tillfredsställa och lugna Irland störtats i en häftig kamp, hvilken sannolikt skall fortvara i flera år. Ju mera man intränger i frågan om den irländska statskyrkan, desto mera öfvertygas man om, att hon ej kan lösas på slump enligt den