att det nu angriper religionen ej mindre än presterskapets öfvergrepp. Det har icke heller lyckats de katolska biskoparne att borttränga den franske undervisningsministern Duruy, sastän han är protestant och ifrig befrämjare af vetenskapens srihet, och allt, hvad de vunnit, är, att de astvingat honom ett tadel öfver medicinska fakulteten i Paris för dess materialism, ett upphäfvande af samma skäl af ett doktorsdiplom och aflägsnandet af åtskilliga universitetslärare, såsom Renan. Och då de franska ultramontanerna slutligen inom senaten vågade göra ett stort angrepp på hela den motsatta riktningen, ledo de der ett afgjordt nederlag, och vetenskapernas frihet häfdades af regeringen nu som fordom. Oppositionstidningarne visade, för att qvitta, hvilken obskurantism de förra predikade. Emot klagomålen öfver Åritänkeriets organiserade agitation uppställdes den agitation, som kyrkan utöfvade gentemot sina 40,000 prester, genom herdabref, biktstol o. 8. v., och då en af biskoparne behagade yttra, att de skattdragande icke aflönade de medicinska lärarne, för att predika materialismen, svarades, att man lika litet aflönade presterna, för att predika den lära, som innehålles i det beryktade påfliga cirkuläret mot hela den moderna tidsandan, hvilken deri helt och hållet fördömdes. Den i Frankrike stigande utbredningen af undervisningen, såväl den lägre som den högre, är äfven en nagel i ögat, isynnerhet då de icke sjelfva ha lof att leda den. De ha nyligen haft den sorgen att kommunalrådet i den stora staden Lille i Flandern öfverlemnat sina skolor åt lekmän, derföre att det religiösa brödraskap, som förut haft dem, ej ville foga sig efter detsamma. Afven inom den lägsta delen af befolkningen rör sig stundom en helt annat än kyrklig riktning; i departem. Charente i Vestra Frankrike egde för ej länge sedan några bondupplopp rum, hvilka voro riktade mot prester och kyrkor och vid hvilka det degsutom blef klart, att det just i dessa trakter, der presterna haft så stor makt, rådde den på samma gång sorgligaste och löjligaste öfvertro Det torde vara öfverflödigt att erinra om de nederlag, som den katolska kyrkan lidit uti Italien under den sista halfva menniskoåldern: hon har förlorat sitt inflytande på skolväsendet, hennes rika gods ha indragits i statskassan; hon har måst tåla ej blott borgerligt äktenskap, utan äfven presters och nunnors giftermål, och sjelfva bannstrålen har icke sörmått hindra utfärdandet af dessa ogudaktiga lagar eller förlusten af de fyra femtedelarne af påfvens länder. Och nu måste påfven tillochmed bära den sorgen, att det trogna Österrike låter sitt konkordat falla, hvilket afslöts under reaktionens aldra bästa tid och tjenade till mönster för konkordaterna med de tvenne sydtyska stater, hvilka för länge sedan vandrat all verldens väg. Den grämelsen var h. helighet för stor, hvarför han ock i de starkaste ordalag, såsom förut nämnts, bröt stafven öfver det österrikiska beteende och dess ogudaktiga lagar, under det att man från motsatta sidan hotar med stiftandet af en national österrikisk kyrka. Johannes Ronge vill upprätta en tysk-katolsk menighet Wien. Klapka umgås med tanken på en fri katolsk kyrka i Ungern, czecherna vilja af nationala skäl åter väcka till lif den hussistiska regeringen. Den frisinnade österrikiska pressen uppträder med mycken skärpa emot påfliga regeringen. Så t. ex. säger Die Neue freie Presse bl. a. detta: Den enda känsla, som det påfliga talet väcker inom oss, är medlidande. Påtvedömet i dess styrka var fruktansvärdt, påfvedömet i dess svaghet är beklagansvärdt. Det skadar med sin vrede, med sina ständiga protester mot allt hvad menskligheten i frihetens, bildningens och rättens namnbegär, icke verlden eller en bestämd stat, utan blott sig sjelf och katolicismen. Den sista allokutionen har någonting gubbaktigt; man hör den stämma darra och stamma, som förbannar statsförfattningen; man ser den hotande armen sjunka matt och kraftlös ned. Den påfliga allokutionen gör oss icke bekymrade för Österrikes skull, ty endast Roms vänskap har varit för oss olycksbringande; nej, vi beklaga den romerska kurian, den af henne så illa ledda katolicismen, som satts i strid med alla tidens fordringar. När Pius IX anklagar verlden, skulle verlden i omvänd ordning lätt kunna anklaga påfvedömet ... Hvad begär den af Rom? Otåligheten, stillaståendet, kampen mot alla nutidens ider? Nej, något helt annat. Den katolska verlden ordrar en reform af den katolska kyrkan, sålan den inleddes och icke genomgreps på ridentinska mötet, en genomgripande reform ill hufvud och lemmar. Att hon vacklar, cänner hvarje uppriktig katolik, äfven det lägre oresterskapet. Genom presterskapet i Sydyskland och i Italien går en stark rörelse, wilken ej låter sig borträsonneras; äfven kyrcans tjenare inse sjelfva, att en nybyggnad