— Jag? Hon skrattar fortfarande med full hals. — Du — du — bekänn! — Hu, gumma, du har smort in dem med olja. Men du har minsann gjort mig en stor tjenst. Med dessa cigarrer, dessa infernaliskt luktande cigarrer röker jag ut din tant nästa gång hon kommer hit. Jag känner hennes näsa — den är både lång och känslig. Hon kommer att göra grimaser som en glasögonorm i sprit — ha, ha, ha! Första gången står hon nog ut en god stund; andra gången tager hon med sig en luktvattensflaska, önskar mig dit der pepparn växer — men kan blott i tio minuter uthärda den ljufliga oljelukten, och Tanten hon går, och aldrig återvänder. — Hvad har du egentligen mot tant, invänder Agnes. Hon är så snäll! — Ja, men tråkig — hon är så ohyggligt tråkig! — Ja, men snälla Udo — — — Han söker omfamna Agnes i glädjen öfver sitt påhitt och vill dansa kring rummet med henne, men hon sliter sig lös och springer ut — förargad, nedstämd och ledsen. Hon stänger in sig i sängkammaren och gråter öfver sin glade man och ötver sin tant, som skall rökas ut. Det är en olycka att hafva en sådan man, snyftar hon. Och assessor Lundström går med stormsteg af och an i rummet och sjuuger med falsettröst: -Hvad lycklig lott Har en soldat! (SLUT).