Article Image
Från Utlandet. De sista hedersbetygelserna hafva egnats åt surst Michael Obrenowitchs jordiska qvarlefvor. Vi kunna betrakta hans begrafning såsom slutakten i den nya serbiska tragedien. Man har i Belgrad ropat: Michael III är död, lefve Milan IV! Om detta verkligen är folkets vilja, skola Serbiens angelägenheter snart erhålla en snabb och lycklig lösning. Hvad den främmande inblandningen angår, så förklarades det ifrån början, att om serberna kunde upprätta sin förlust genom det lagliga och fredliga valet af en efterträdare till deras lediga tron, så skulle blott denna personförändring försiggå uti deras fria och sjelfständiga furstedömes ställniog. Efter detta öfverenskomna beslut började sakerna sitt regelbundna lopp i Belgrad. Så plötsligt som mordet på fursten än kom, så hade dock den lilla statens författning förebyggt de värsta tillfälligheterna. Det tillkom nationalförsamlingen att förfoga öfver den lediga tronen, och de personer, som skulle handhafva det provisoriska regentskapet, utsågos ex officio. Det var äfven lyckligt att de män, som stodo i spetsen för affärerna, utvecklade den mest sällsynta själsnärvaro och kraft. Det författningsenliga programmet sasthölls i dess minsta delar. Hvarje man var på sin plats, och Serbien har sålunda klarat sig för en storm, i hvilken mången äldre och starkare stat kunde hafva lidit skeppsbrott. Det är naturligtvis icke klokt att lita alltför mycket på de första tecknen af ett skenbart lugn. I början sökte man alltför ifrigt att framställa mordet på furst Michael eåsom en händelse af icke politisk vigt. Sedan har samma dåd, i hvilket vi tillråddes att endast se följden af personlig hämnd, fått antaga utsträckningen af en stor partisammansvärjning. Mördarnes gripande ledde till upptäckter, som sägas hafva komprometterat ej allenast flera personer af rang och inflytande inom det serbiska området, utan äfven bortom dess gränser. Vinkar framkastades nästan dagen efter våldsgerningen om att den landsförviste fursten Alexander Karageorgewitsch skulle vara deri inblandad. På blotta misstankar offentliggjorde den officiela tidningen ett meddelande, som bestämdt angaf den landsflyktige fursten såsom den ursprunglige anstiftaren af brottet, man fordrade att fur stens familj skulle helt och hållet proskribe ras och utvisas, och några prester gingo ända derhän, att de verkligen utslungade en förbannelse öfver alla dess medlemmar. Det fanns kanske plan och metod i denna djerfva och, såsom det nu synes, obevista anklagelse. Ännu senare började man framkasta tvifvel om Alexanders brottslighet, och det påstods, att han blott var en lekboll i konspiratörer nas händer, hvilka bedrogo honom. Enligt de sista underrättelserna, har fursten angifvit de berättelser, som beskyllade honom för att vara medbrottlig i mordet, såsom förtal; men skriket emot Alexander har emellertid, fastän ogrundadt, uppfyllt sitt ändamål. Svinherdens ——

30 juni 1868, sida 3

Thumbnail