jag hade öfverskridit hennes dörrtröskel. Mr Colburt drog på mun, kusinerna törblefvo mållösa och jag — jag var, hfvad af qvinnans skönaste hopp, så lycklig som någon. Jag stod vid ingången till ett nytt lit och allt hvad jag såg, visade sig för mig i den skönaste dager. Då min onkel märkte att det var mitt allvar att gå min väg, bad han mig stanna qvar, förmodligen emedan han fruktade det hans eget goda namn möjligtvis skulle komma att lida deraf. Han märkte nog att jag hade ett mål för ögonen och var nyfiken att få veta, hvad det kunde vara. ÅÄttonen derpå infann sig mr Ruble enligt ötverenskommelse, och man spårade hvarken rörelse eller nyfikenhet hos mina slägtingar, då jag presenterade honom. Han talade med min onkel och tant om likgiltiga saker och ställde sällan några ord till mig. Då samtalet en gång afstannade, tilltalade mr Ruble min onkel så: — Mr Caldwell, jag hör att ni och er familj ha varit mycket bekymrade med afseende på min karakter och min heder; man har äfven gjort Emily många tvetydiga trågor angående min hustru och mina barn. Hittills har ännu icke någon vågat kasta skugga på mitt ärliga namn; jag försäkrar er och hoppas att ni litar på mina ord, att jag