ett ord till mig, knäföll min onkel för att bedja. Jag blef innesluten i denna bön, som hvarken tjenade till att uppvärma eller röra mitt hjerta, ty den var alldeles olik de böner, jag var vand att nöra i hemmet — helt olik min älskade moders, när hon tillitsfullt öppnade sitt hjerta för den allgode Fadren, allas beskyddare! Hennes böner uppfyllde mig med en innerlig frid och förde englarne till mig; de drogo undan vredens och hämdens förlåt, så att min själ klart kunde skåda Guds skönhet och storhet. Genom hennes böner visade solskenet sig klarare, blommorna skönare och menskligheten närmare Gudomen. Men onkel Cadwells böner, ofruktbara som de voro, in nehöllo en förbannelse öfver mig, en bon om straff för mina förseelser, straff utan nåd. Då bönen var slut, pekade min onkel på en taburett vid sidan af sig och bad mig taga plats på den. — Du har handlat mycket straffvärdt, Emily, började han med eftertryck, att på ett så ovänligt sätt neka besvara din kusin en fråga, som hon hade rätt att förelägga dig. Det är orätt att ha så många hemligheter, och nu upprepar jag samma fråga, nu är det jag som vill veta på hvad sätt du kommit i besittning af denna ros. I detta ögonblick kände jag hela min