sen, och jag hvarken vill eller skall berätta dig, hvem som gaf mig den. Jag hade sagt förmycket; Mary var upp bragt och med fasta steg lemnade hon rummet. Jag var öfvertygad om att det var något i görningen emot mig. Jag hade ju sagt ull den äldste och vackraste representanten för den yngre generationen af familjen Cadwell, att ingen af hennes anhöriga hade gitvit mig en röd ros — en liten simpel blomma, Jag hade handlat oklokt i att yttra mig så, och det förundrade mig icke att höra steg i förmaket; jag anade att hela familjen samlades för att hålla råd. Jag förberedde mig på ett angrepp, och af fruktan att blomman skulle förråda den hemlighet, som jag ville bevara för dessa allvetande menniskor, gömde jag vasen och lade rosen mellan bladen i en bok. — Emily! — Emily Bryant! ropade Mary från förmaket, och jag kände att nu hade domens timma slagit för mig. Stor var min förvåning då jag inträdde i rummet och fann hela familjen samlad till bön. De store Cadwelis och de små Cadwells sutto hvardera med en öppen bibel framför sig. Jag trodde att min dom skulle förkunnas mig genom Guds heliga ord. Några kapitel blefvo upplästa; derpå, utan att rikta