Från Utlandet. Det synes alltmera blifva en allmän opinion att, trots alla försäkringar om motsatsen prins Napoleons resa har ett politiskt syfte churuväl man numera anser att det är sredlist. Man läser nemligen, bland underrättelser on att prinsen vid hofvet i Schönbrunn dinarat på guldtallrikar, besökt allmänna förlusbelseställen, ogeneradt samtalat med ministrar och polska damer (de preussiska tidningarne synas ej riktigt tycka om detta senare) — äfven alt prinsen yttrat sig som en man, hvilken på grund af förträffliga källor skrifvit ajourneringen af alla europeiska frågor på sitt program, och till följe deraf personligen verkar för detsamma. Eget nog är det dessutom, att han, Viktor Emanuels svärson, talar om Italien såsom ett land, hvilket genom svaghet och otilltörlitlighet nästan saknar all betydelse inom politiken. Tyskarne tro naturligtvis att detta skall utgöra en betydelsefull vink till Bismarck eller möjligen tjena till Österrikes lugnande i afseende på Istrien och Trient. Prinsen uttalar sig för öfrigt med stor aktning om ungersko ministern grefve Andrassy, och synes varmt gilla den ungerska nationalitetens sträfvanden. Om czekernas anspråk talar han deremot med ogillande. Det hette att han ätven skulle göra en tur till Prag, men detta synes han ha slagit ur hågen, om han för öfrigt någonsin ämnat det. I Preussen har en rättegång mot en cigarrarbetare Fritsche för gudsförsmädelse vickt något uppseende. Sammanhanget härmed var följande: Den allmänna tyska arbetareföreningen hade d. 11 sistl. April sammanträde i Berlin. Dessa föreningar i Tyskland synas icke utmärka sig genom samma sansade måtta, samma berömvärda afsigt att i all blygsamhet verka för ett stort mål som så fördelaktigt utmärker t. ex. Göteborgs arbetareförening. Den ofvannämnde Fritsche uppträdde sålunda en vacker afton inom besagde förening med ett tal för en hr Lassalle, hvilken lärer vara — eller åtminstone fått tonen för att vara — en folkets man, och i detta tal förklarade F.: Lassalle har nått samma höga stå dhunkt som Kristus för nitton århundraden intagit. Man fann förmodligen att, hvilken grad af sanning som än måtte implicite ligga i den uttalade sutsen, hr Fritsche likväl etter all sannolikhet ej forstod att bedöma det ringaste af den saken utan blott med nutidens vanliga käckhet plal