hemligheten i rosens bjerta, och med darrande stämma avarade jag: — Det är en ros, Mary — som du ser, endast en ros! — Men hvar har du fått den, det är det som jag vill veta, svarade Mary, fästande sin skarpa blick genomborrande på mitt rodnande ansigte. — Jag har fått den till skänks, svarade jag med nedslagna ögon. — Du har då väl ingen älskare? frågade min kusin och tog plats midtemot mig. Svara mig, fortfor hon med förmyndaremin. Hvem gat dig denna ros? Min häftiga natur blef upprörd; jag var ej vand vid så mycken osörskämdhet och visste icke, hur jag skulle parera den. Om jag nu blef försatt i en liknande ställning, skulle jag kunna säga: Åsörlät mige, med en sådan röst och min, att den mest frågvise skulle genomisas och bringas till tystnad; men den gången var jag ju icke stort mera än ett barn, intagen af en qvinlig känsla af, att Jag hide rätt att bevara min hemlighet, om jag önskade Jil Ior stod upp, mina ögon ljusgade af onenlig harm då jag svarade: — Mary, ingen af de dina gat mig ro