44 f AN 74 4F?!7 11 BN A tern uti denno anspråkelose man vger en verklig skatt. ——— — — — Från Utlandet. Det gikves ett faktum, sorgligt i fall man deraf ville sluta sig till de menskliga lidelsernas förmåga att när som helst förblinda förnuftet, men lärorikt om man i detsamma spårar en yttring af det sätt hvarpå försynen trots, eller kanske medelst, individernas ofullkomlighet leder menskligheten framåt, — att nemligen hvarhelst en utpreglad tendens, vare sig i reaktionär eller motsatt riktning, gör sig gällande, der skyndar ätven flertalet af dem, som bekänna läran, obesinnadt i sauma riktning och stannar ej förr än de hunnit ett godt stycke för långt, såsom en senare med säkerhet alltid inträdande motsatt rusning utvisar. Hvad som deremot ingalunda verkar nedstämmande är åsynen af en hel del förposter på de olika sidorna. Utgörande de stridandes forlorn hope köra de i denna egenskap hufvudet i väggen på mycket komiskt sätt. De mest lysande exemplar at dylikt tolk påträffas oftast inom högv. klerus. Så har på en synod i Berlin en predikant vid namn Knak i nädens år 1868 förklarat, att jorden står stilla. Solen samt alla himmelens stjernor äro således alltjemt i farten med att kring vår vördnadsvärda men fasligt småväxta moder Geea utföra en fantastiskt, förvirrad och, det måste väl hr Knak sjelf medgifva, högst otörnuftig dans. Denna sats har dock väckt stor uppståndelse hos tyskarne hvilka, man må för öfrigt säga hvad som helst om dem, äro folk som förstå hvad vetenskap vill säga. I Copornici, Leibnitzs, Eulers och Humboldts namn ha tillochmed prester upprest sig mot en sådan uppfattning; möten ha hållits för att uttrycka sitt ogillande öfver hr Knak och vid ett af dessa yttrade sig ordföranden Kochhann sålunda: Hucu skulle icke den inqvisitor, som lät inspärra Galilei, glädja sig, om han hörde att efter 235 år hans dom erhållit en törvånande bekräftelse i Nordtysklands bildade hufvudstad, och detta at en protestantisk andlig! En annan någon egendomlig yttring af den zelotism, som vid så många tillfällen omotiveradt framträder, är fredsligans sammanträde i Paris d. 8 Juli. Detta är ej alldeles densamma fredsliga, från hvilken Garibaldi förliden höst reste rakt ned till sitt senaste paladinäfventyr — det i Kyrkostaten. Den äkta skall först till hösten sammanträda men ej i Paris. Hvad är det man med dylika tillställningar vill vinna? Furstar så väl som folk erkänna att kriget är en af de största olyckor som kunna drabba menskligheten — värre än kolera, jordbäfningar och för resten alla Egyptens sju landsplågor; och likväl äro både furstar och folk lika lifvade då det gäller. Men folken gilla ej de orättvisor som genom krigen begås! ... Ryska folket gillar fullkomligt polackarnes tillintetgörelse och tyskarne nordslesvigarnes, liksom amerikanska nordstaterna fordra förintelse af en hvar som i sydstaterna icke obetingadt vill underkasta sig massans despotism. — Folken, heter det slutligen, lida mycket at ett krig. Liksom den starkare, den som tränger in i ett land och lefver på dess bekostnad, skulle lida så mycket som den svagare, den som blir brand skattad! Uckså erkänner Köln. Zeit. att den eviga freden väl icke kan väntas så länge ärelystnad, girighet och herrsklystnad finnas i verlden. Att predika försonlighet tör folk som, när helst de bli förtretede, komma i handgemäng med hvarandra, det är detsamma som att med en för tillfället lugn slagskämpe tala om hvilka fula blodmärken man kan få i affärer der man vädjar till knytnäfvarne. Från Preussen finnes för dagen intet annat att omnämna än att årsdagen af den rärorika slagtningen vid Königgrätz (engelsmän och fransmän vidhålla att kalla den för slaget vid Sadowa) kommer att den 3 Juli fras i alla kyrkor genom gudstjenst, fester för soldaterna o. s. v. — Vidare har der beslutats att statstryckeriet skall leverera med frimärken Sstämp! lade brefkuverter. Dock får ej mindre än 20,000 stycken köpas för hvarje gång. -Om Nordtyska riksdagen förnimmes intet annat än att de allt glesare besatta bänkarne i främsta rummet skola förorsaka församlingens snara upplösning. Från Österrike heter det att man ännu i Wien talar mycket om den nu antagna kupongskatten. Först efter åtskilliga stridigheter lyckades regeringen att få den nedsatt till 16 procent, något som af majoriteten inom budgetsutskottet betraktades som ett stort offer. Från andra sidan framhålles, att hvarje tvångsreduktion at den kreditorerna tillkommande räntan, vare sig att denna reduktion belöper sig till 16 eller 25 procent, är en statsbankrutt. Man söker trösta sig med, ehuru det måste medgifvas att trösten är klen, att statskreditorerna, förnämligast de stora penningfirmorna i Amsterdam, Frankfurt och Paris, drabbas mindre hårdt, enär de