Göteborg. 1 regn som strömmar ner i Palais Royal-teaterns biljetikontor, så har verlden ett nytt monsterverk mer att fröjda sig åt. En ung grefve med smeknamnet Toto4 måste sälja sitt slott efter att ha blifvit ruinerad af demimondens vackra synderskor, men han är älskad af en gammal götisk barons dotter, som söker att åt hof nom bevara slottet, precist som Hvita frun på Avenel, änskönt hennes pappa hotar Toto och drager gin Dyrendal för alt mörda honom, allt under det han dansar en indignationspolka. På det att ingen af de moderna syuderna skall saknas, förälskar den gamle sig i en af synderskorna och sjunger en serenad till hennes ära, hvars refräng är: dodelinon dodelinette och redan guolas på gatorna. Fabriksmärket Ofsenbach finues på alla sångerna. Ett nidingsdåd, bland de mest gemena man gerna kan tänka sig, omtalas från Linköping. I Söndags efterm. anträffade nemi. några unga män från nämnde stad, hvilka voro ute på en liten lustseglats med segelbåt, under stark blåst och temligen bög sjö på Roxen, en ekstock med fastlästa åror, drifvan v vind lör våg, och i hvilken befunno sig, liggande i en hög pa botten af ekstocken, ej mindre än 7 barn, 6 gossar och 1 flicka, af hvilka det äldsta var cmkr. 11 och det yngsta 5) år gammalt, Sedan de seglande kommit in till ekstocken, upptogo de i sin båt de i högsta nöd stadda och alldeles förskrämda och genomvåta barnen och förde dem med sig till staden till kyrkob. Landelius. som, sedan de hungriga barnen blifvit mättade, välvilligt skjutsade dem till Wreta Kloster, der de voro hemma. Angående orsaken till deras iråkade sjönöd, berättade barnen, att de omkring kl. 9 på morgonen begifvit sig till den sista af Bergs slussar för att meta, och att en dräng ditkommit i samma alsigt. Barnen fingo upp fisk, men drängen icke. Förargad deröfver, tog han barnen och kastade dem, det ena efter det andra, i ekstocken, hvilken han sköt ut i sjön och sprang sedan sin väg, lemnande sålunda de stackars små alldeles redlösa åt sitt öde. Jordtynd. Tvenne sällsynta fynd äro nyl. gjorda i Orebro-trakten. Det ena, vid jordbruksarbete funnet i Kumla socken, utgöres a! ett fyrkantigt silfvermynt från år 1563; det andra, som påträffats vid rensning af Stenebäcken, består af en flintstensknif. Båda fynden äro väl bibehållna. De skola hembjudas kronan till inlösen. Å Osdals egor, något öfver en qvarts mil från Borås, påträffades i törliden vecka helt nära intill en bro sju stycken silfvermynt, tillsammans vägande 11 lod, af numera sällsyntare slag. De voro alla från förra hälften al sextonhundratalet och ha sannolikt blitvit trån Tyskland medförda af någon gammal soldat, som återkommit från 30 åriga kriget. En björnhistoria från Dalarne. Tvenne hemmansegare vid namn Björck och Källström. båda från Sundborns socken i Dalarne, be gåfvo sig Kristihimmelsfärdsdagen ut på fiske, men erhöllo en helt annan. fångst än de påräknat. Vi meddela efter Dalpilen härom följande: Komne till en afröjd plats i skogen tyckte sig Björck förmärka ett ovanligt prasslaude i närheten, och straxt efter det han härpå fästat sin följeslagares uppmärksamhet, blefvo de båda varse trenne i en tall sittande björnungar, som det ville synas, fyra till fem månader gamla. De begåfvo sig dock straxt ned ur trädet, hvarefter Björck och Källs:rom satto efter dem; men härvid sprungo tvenne af ungarne upp i hva: sitt träd, den ene i en gran och den andre i en tall, hvaremot den tredje tog till flykten inåt skogen. Nu blef det fråga om, huru våra vandrare på lämpligaste sä.t skullo ätkomma sin redan till halsten gjorda tångst. De enda vapen de hade med sig voro tvenne yxor, af hvilka den ena var temligen slö; och man fruktade att björnhonan hvilket ögonblick som helst kunde lockas till stället af de uppskrämda ungarnes högljudda skri. Man beslöt sig emellertid för att fälla i kull de båda träden, för att på så sätt gripa ungarne. Detta verkställdes och lyckades förträffligt. I samma ögonblick som granen störtade omkull, kastade sig Björck öfver björnungen och qvarhöll honom med båndorva, under det att Källström uftog sin bfrem, bvarmed ungen sedermera sastbands vid foten af ett träd. Då ban emellertid skrek och fräste sam! icke ville hålla sig stilla, fann wan sig föranlåten att gifva honom ett slag i skallen, hvaraf han för några minuter domnade af. Kom så turen till tallen, och då den slutligen böjde kronan mot marken, var äfven Björck tillhands att gripa nalle n:o 2; men för att få något att binda denne med, måste Källström taga strumpebanden af sin med sådaua iörsedde fölJoslagare, som under tiden höll ungen i famnen. Sedan äfven denne senare blifvit bunden vid ett träd, lemnade Björck och Källström stället för att eftersöka den tredje ungen, men vid närmare betänkande ölvergåfvo de denna plan och återvände till de redan fångade ungarne, med hvilka de derefter begåfvo sig till ett i grannskapet varande säbodeställe. Vid framkomsten dit dog dock den ene af ungarne, antagligen till följd deraf att man bundit för härdt om halsen på honom. Sedermera såld i Falun för 4 rår 50 ore bar han, tillsammans med ekottpenningarne, inbringat sin baneman 54 rdr 50 öre. Den estorlesvande ungen blef utsedd till att, i sällskap med några jägare, söka locka björnfamiljens öfriga medlemmar i förderfvot. Smånyheter från Köpenhamn. Prof. H. P. Holst afgår med denna säsongs slut från sin befattning som scenisk instruktör vid k. teatern, fru Heiberg forttar att instudera de dramatiska styckena och hofbalettmästaren Bournonville har blifvit antagen till