han bar tryckt hos sig, och denna innehöll alltigenom nåstan intet annat än häntydningar på den tidigare uppresningen, hvarigenom embetsmännen förpligtigade sig att vara loyala. Endast emot slutet lofvade de med ett par ord att uppfylla sina pligter troget och redligt. Jag gjorde den unge mannen uppmärksam på detta ställe och frågade huru de, som hade aflagt en dylik ed, kunde handla på ett sådant sätt. Han förklarade emellertid ganska lugnt, att de ifrågavarande punkterna alldeles icke hado med den omtalta frågan att göra, och Ådet fanns ingen embetsman, som icke var a! samma åsigt! Att saken verkligen förböll sig så, visste jag redan af egen erfarenhet, men ännu hade jag likväl aldrig hört en embetsman uttala sig så klart och tydligt derom. Embetsmännen betrakta följaktligen denna ed såsom icke existerande och stjäla så mycket som de på något möjligt sätt kunna göra, utan att blifva upptäckta. En dylik äsigt hysa för olrigt tillochmed oförvitliga och redliga amerikanare, ock man kan häraf sluta sig till huru mobben tänker. Följden häraf är emellertid, att tillochmed gamla, dygdiga republikanare börja anse en republik under sådana omständigheter för skadlig; ty detta tillstånd har redan nått en sådan höjd, att det tillochmed i Nordstaterna börjar blifva vdårägligt. — För kongressen i Washington har en af de största bränvinsbrännarne i New-Orleans förklarat, att uppbördsembetsmännen formligen afslöto kontrakt med honom om att bedraga statskassan; men slutligen stego deras anspråk till den grad, att ban lika gerna kunde betala algiften, och det föredrog han då. Newyorks Journ. of Commerce menar att Forenta Staternas handelsmetropol skall söka sin räddning genom valen. Man skall blott en gång energiskt deltaga i valen, skrifver nämnda blad, och betrakta deras ledning som den vigtigaste af alla förrättningar, i stället för att hålla sig borta ifrån dem i den tanken, utt likväl intet kan uträttas. På deltagande i valen selas dock ej i Förenta Staterna, men de beherrskas af partier, för hvilka alla medel äro lika goda, och de som tveka att begagna sig af de medel som stå dem till buds, kunna derför intet uträtta Man får ofta läsa art den bästa delen af nationen har dragit sig tillbaka från det offentliga lifvet. När val förrättas i Newyork, drifva valagenterna irländare och stadens talrika pöbel till valstället i stora hopar. Det är en icke ovanlig taktik, när utgången af ett val börjar att ställa sig tvifvelaktig, att ledarne af det parti, som för ögonblicket har öfvervigten, leja en del banditer, de s. k. rowdies, och dessa göra nu utslaget, i det de rusa löst på väljarne med knifvar och revolvrar i händerna och skingra dem. Folk, som betänka sig på att använda så kraftiga medel, kunna knappast under nuvarande förhållanden göra annat än att hålla sig borta från valen. Sammanhållningen i den officiella korruptionen är ju dessutom, som den anförda tilldragelsen i staden Newyorks lagstiftande församling har visat, så stark, att den, som uppträder emot den och gifver sakerna deras rätta namn, utstötes från det offentliga samfundet lik en föraktlig som vill befläcka Catoners dygd. Afven i kongressen i Washington har nyligen tilldragit sig något liknande. Under processen mot presidenten upplyste domaren Nelson, att tre af anklagarne, Butier, Logan och Bingham, medan frågan om anklagelsen förhandlades i representanthusets komitå, hade tillsiällt Johnson ett bref, hvari de läto honom förstå, att om han uppträdde på ett visst sätt i en viss sak, skulle deras uppträdande rätta sig derefter. Det syftades härmed på ett ersättningsanspråk på 2 a 3 mill. doll. som amerikanska borgare göra gäl lande hos republiken San Domingo, och de tre nämnda politiska ledarne intressorade sig starkt för att denna sak ordnades efter deras önskan och kom i deras händer. Nelson uppläste det ifrågavarande brefvet; men han måste göra afbön för senaten. I represen tanthuset uppfordrade demokraten James Brook de nämnda tre medlemmarne att gifva förklaring öfver det besynnerliga bref, som de hade undertecknat, och det uppstod med anledning häraf en stormande diskussion, under hvilken partiernas ordförander ölverhopade hvarandra med de värsta oqvädinsord. Derafter tog majoriteten naturligtvis parti för sina tre sän.er och öfvergick till dagordningen. Det fordras bätagligen en ovanl:g karaktorsstyrka, för att någon med dylika exempel för ögonen skall trotsa strömmen, och utsigten att verkligen uträtta något, kan icke vara synnerligt stor. Till ofvanstående tillägga vi efter en korrespondent till ÅTimes följande berättelse om on karakteristisk episod, hvilken nyligen tilldragit sig i kongressen: En republikan (radikal) vid namn Elihu Burritt Wasbburno från Illinois hade beskyllt en annan republikan Ignatius Loyola Donelly från Minnesota för att vara invecklad i försnillningar af statens medel. I kongressen uppstod nu mellan dessa herrar en debatt, som var ett nec plus ultra af personligheter och obehindrad varade en timma, Donelly sade om Wasbburne, att han var en ficktjus-, den mest sladderaktige, gaphalsige, tjockhufvade trängbrösade demagog i landet4, en embetstiggare. Såsom enekild menniska var han 4jommerlig, usel och öfvergifven; ban var cn tjur med afhuggen svans, en jemmerlig, oförskämd lögnare, han hade en rotten stomac och utspydde de vämjeligaste, afskyvardaste saker; ban var en lymmel, som det skulle vara ett nedrigt smicker att ens kalla för fes; Lvid sidan af honou var Lincolns mördare respektabel; han var en apa, som satt i menageriet och nappade efter slantars; fom han i morgon låge död i detta hus, funnes väl intet hjerta som ett ögonblick skulle erfara sorg derosver. Donelly slutade med följande utgjutelse: Om det midt ibland oss finnes en nedrig, smutsig, gemen själ, eo vissnad, medelmåttig intelligens, ett hjerta som är förhärdadt emot hvarje god känsla och hvarje storsinnad rörelse, en tunga, som är spetälsk af förtal, en mun, som liknar vilda djurs hålor, ur hvilka dödliga dunster uttrånga — om det här gifves en karakter, som ehuru besudlad och besmittad, likv.. rasar, sqvadronerar och skäller som ett offigt fruntimmer — om här gifves en fräck, eländig, ihalig och vrålande demagog, så är det Washburne. — Donelly blef alldeles icke kallad till ordvingen, och således voro väl hans ord parlamentariska. Turen kom derefter till Washburne, som sade sig icko vilja afgifva en förklaring inför en medlem, som är alldeles betäckt af laster och skam, hvars hela föregående lif är besmittadt af underslef. — Whisky-underslef och andra försnillningar, — som har visat sig lika falsk mot sina vänner, sitt land, sina valmän, sin politik, sin religion och sin Gud. Vid ett följande möte upptogs saken ånyo. De förut begagunade uttrycken tadlades icke at huset, utan man inskränkte sig till att besluta det en komit skulle nedsättes för att undersöka om beskyllningen för försnillningarne vore sann,