arerna få ny asfaltsbelåggmng och ända till IYktstolparne renoveras. . Låtom ose till utgångspunkt för en dylik promenad taga Hötel de Ville, som kan betraktas såsom stadens centrum. Uppbygdt 1854 och således i sin bästa ålder presenterar det sig som ett litet slott med flyglar, borggård och planteringar. Utom säte för mairen är det naturligtvis upplåtet till en mängd administrationer och byråer. I den stora hvalfgång, som lemnar fri passage midt igenom byggningen, får man i gyllene inskriptioner läsa namnen på de berömda män, som, utgångna ur Havrees sköte, spridt glans och ära öfver sin födelsestad. Man har gått tillbaka ända till 1500talet för att börja denna lista och har ändock ej kunnat få ihop mer än bortåt en tjugo namn, bland hvilka Bernardin de S:t Pierre och Casimir Delavigne äfven banat sig väg ända upp till oss. Såsom pendant sitter på motsatta sidan en tafla, upptagande namnen på de märer hvilka successive haft stadens väl och ve i sina händer. Tvenne medaljonger upptaga bysterna af Frans d. I:te, stadens grundläggare 1516 och Napoleon d. III:e, dess utvidgare 1852. Staden har nemligen följt Paris exempel och flyttat sina råmärken ett godt stycke längre bort, för att i sitt moderliga hägn upptaga diverse kommuner som uppstått utanför dess gränsor, och naturligtvis för att med detsamma öka oktroj-inkomsterna. Platsen framför Hötel de Ville är anordnad till en nätt och väl vårdad Jardin Public, som med sina bersåer. blomsterrabatter och vattenkonster, samt sina oundvikliga stolar å 1 och 2 sous stycket, erbjuder en vederqvickande tillflyktsort undan gatornas qvalm och buller. Den långa och beqväma Boulevard Impörial, som går midt igenom staden från bangården ned till hafvet, tyckes ännu !å vänta många år innan den blir hvad en boulevard egnar och anstår, emedan den till en stor del ännu är obebyggd och soljaktligen föga besökt, utom just här omkring Hötel de Ville och trädgården, der de nya moderna husen gifva platsen ett parisiskt utseende. Den egentliga pulsådern tyckes sålunda vara Rue de Paris, som å ömse sidor garnerad med präktiga butiker ledes oss ned till en annan offentlig plats, Place Louis XVI, som den delar i tvenne afdelningar, hvardera med sin egendomliga fysionomi. Den ena halfvan försedd å ömse sidor med små trädplanteringar har i midten en temligen rymlig asfaltplan, på hvilken man dagligen ser grupper at promonerande, uteslutande herrar, i lifligt samspråk med hvarandra. Det är, detta hilla torg, ingenting mer och ingenting mindre än — Havres Börs. Här är således ingen brist på grosshandlare i fria luften. I regn och snö, blåst eller solhetta, trampa de lika fiitigt sin asfalt, men icke kan man tala om affärernas sjemna gång när de sålunda äro underkastade barometerns fluktuationer. Börsfrågan är också en af Havres mest brännande, och har i flera år stått på dagordningen, utan att man ännu lyckats komma till en tillfredsställande lösning af densamma. Flera platser ha blifvit föreslagne till uppförande af en börsbyggnad, men köpmännen, som i alla tider varit vana att samlas och träffas just här framför teatern, kunna ej förlika sig med att hädanefter gå annorstädes. Derför har också det senaste förslaget att inreda teaterhuset till börs och istället bygga en ny teater rönt de starkaste sympatierna. Hela frågan har emellertid tillsvidare skjutits åt sidan och får hvila till dess expositionsbestyren hunnit undanstökas. Men gå vi tvärs öfver gatan till den andra hälften af torget, som är mera blygsamt utrustadt med en simpel grusebeläggning och utan skuggande träd och omgifvande palatser. men med fri utsigt öfver den ståtliga Bassin de Commerce med sina många fartyg, så är der ärminstoue mellan 12 och 2 — middagstimman då allt arbete upphör — också ett slags börs, arbetarens. De komma äfven hit i stora massor och hålla sina öfverläggningar, medan de vänta på utt 4klockan skall kalla dem till ny verksamhet; och sålunda stå de gent emot hvarandra de båda statsmakterna på det kommersiella området, arbetsgifvarne och arbetstagarne, och båda partierna kunna smickra sig med att taga en verksam del i affärerna Fortsättningen af gatan, som leder ända ned till hamnen, kan, oaktadt sina lysande butiker och det böljande folklis, som isynnerhet om aftnarne der rorer sig, ej skryta med elegans efter nutidens fordringar. Ehuru temligen bred och rak, äro husen fula och ojemna och som det tyckes af temligen hög ålder, en del med skiffertäckta fagader, som ge dem ett dystert utseondo. Man träffar der många af dessa gengångare från forna tiders byggnadssätt, höga och smala, ända till sju våningar i höjd, bottenvåningen oberäknad, och två fönster i bredd, så att huset presenterar sig ungefår som en stor skorsten. Följa vi kajen utåt, så leder den oss ut till la jetåe, ena hamnarmen, en mycket freqventerad plats, isynnerhet vid tiden för la maree, tidvattnet, som här varierar ganska betydligt, 6 a 7 meter åtminstone, så att de fartyg som ej gå in i bassinerna utan stanna i hamnen ha nöjet att efter några timmar befinna sig liggande torrskodda på botten och få stanna der till dess det stigande hafvet sedermera kommer och gör dem flott igen. Det händer till och med, eburu undantagsvis, att ett fartyg kan befinna sig så inkiladt, att det när flodvattnet kommer ej förmår åter böja sig. Vattnet stiger allt mer och snart utvisar endast masttoppen platsen, der den olycklige seglaren asunnit sin graf, för att uppstå hvarur han får underkasta sig att invänta nästa basse mer. Följaktligen är det endast de få timmarne vid högt vattenstånd, som kuuna begagnas för inoch utfart, hvarföre vid denna tid, serdeles om vädret är vackert, jeten är flitigt besökt af promenerande, ditlockade af den lifliga taflan af inoch utgående seglare och ångbåtar, och den vidsträckta utsigten öfver hafvet, som här utbreder sig i all gin glans och på en lång sträcka endast visar himmel och vatten. Äfven om alftnarne, då syrarne kriag kusten tändas, en del elektriska, andra med vexlande sken, och glimma som aflägsna stjernor, under det att allt för öfrigt är insvept i den inbrytande nattens mystiska slöja, då man tycker sig med ett ord blicka ut i det tomma intet, är det rätt angenämt att sitta härute och lyssna till vågornas eviga och oafbrutna rasslande med kiselstenarne på den långsträckta stranden och låta tankarne hoppa i kapp med de dansande böljorna. Har man anlag för melankoli, är man romantisk älskare eller dylikt, så är platsen särdeles lämplig till meditationer, men vi som icke äro så svärmiska af oss, gå i stället tillbaka till staden och söka att på ett angenämare sätt tillbringa vår afton. Jag nämnde teatern. Den officiela säsongen är visserligen redan slut och teatern har stängt sina portar, men vi ha just i afton en extra representation af en speciell dragningskraft. Det är mille Dejazet, den ryktbara m:lle Dåjazet från Paris, hon den evigt unga, fast hon för närvarande har sina modiga femtio —