Från Hufvudstaden. Det vackraste vårväder rådde i Söndags i Stockholm liksom här och hade, säger D.-B. på e. m. utlockat ett stort antal af hufvudstadens innevånare till Djurgården. Öfverallt såg man lustvandrande skaror och ekipager med damer i eleganta vårtoiletter. Naturen hade äfven iklädt sig sin. Åtminstone skiftade redan kastanjer och björkar, hägg och syren i vårens många nyanser mellan rödbrunt och ljusgrönt. HTill och med de gamla vördnadsvärda ekarne syntes benägna att snart nog kasta sommarens gröna mantel öfver sina väldiga gestalter. Omkr. kl. 27 anlände till Djurgården törst hertigparet af Östergötland, åkande i en fyrspänd vagn med sina 3 äldsta söner på baksätet. Senare anlände enkedrottningen med svit och kl. 7 konungen till häst, iklädd sin adjutantkårs uniform och endast åtfoljd af 3 adjutanter och ännu senare drottningen och prinsessan Lovisa, hvilka åkte tillsammans och åtfoljdes af uppvaktning. Samtliga de talrika restaurationerna och schweitzerierna voro öfverfyllda med törstande gäster, och på Slätten var ett brokigt hvimmel kring vis-ångare och positivspelare, pepparkaksmadamer och akrobater. Med ett ord, det var en riktigt äkta Stockholmsk vårfest, belyst af den mest strålande maj-sol. — På stora teatern gass på attonen Aubers Den Stumma, men icke ens detta storartade och populära musikverk hade förmått locka mer än en relativt fåtalig publik, det herrliga vårvädret hade utöfvat en allwör stark dragningskraft äfven på de trognaste spektakelgångare. — Deremot uppträdde Lannerska balettsällskapet vid sin första föreställning å Djurgårdsmandgen för en ganska talrik publik och såväl m:llerna Kathi Lanner och Bertha Linda som hr Francesco tillvunno sig mycket bifall. Mellan afdelningarne utförde de unga bröderna Penzi tre nummer på glas-eufonika, d. v. 8. ett system af vattenfyllda glas, och vunno lifligt bifall tör den rena tonen. — Stockholms skarpskyttekår företog i Söndags sin första utmarsch för detta år. D. B. lemnar följande lifliga skildring af utmarschen i sin helhet: Ett vida större antal skarpskyttar hade denna gång infunnit sig, än hvad fallet varit under ett par af de sistförflutna åren, och man kunde med tillfredsställelse finna, att skarpskytteideen ingalunda kommit i misskredit. Man såg många Ågamla gossar i ledet, och de unga hade ej heller försummat att inställa sig. Fn molnfri himmel och en klart strålande sommarsol gynnade den glada festen, ty en fest var det, ej blott för skarpskyttarne, utan ålven för en stor del af hufvudstadens innevånare. Man ville också riktigt njuta af den herrliga sommardagen, det var vida varmare än hvad det brukar vara i förra bälften af Maj, och ett stort antal åskådare syntes å Carl XIII:s torg, der samlingen skedde kl. 9 f. m. Af dessa följde ej så få med truppen, då den kl. half 10, med flygande fanor och klingande spel, satte sig i rörelse, anträdande marschen till Ladugårdsgärdet. På gärdet bade redan förut talrika skaror hufvudstadsbor infunnit sig. Marketentarvagnarne stodo också i ordning, hvar och en med sin kompaniflagga, och framemot kl. 10, då man hörde skarpskyttemusikon klinga från Ladugårdslandet, skockade åskådarne sig i grannskapet af artilleriets skjutpaviljong. Genom Ladugårdslands tull utryckte på gärdet andra, tredje och fjerde bataljonerna, under det första bateljonen syntes komma från ÅCarl XV:s port. De förstnämnda trenne bataljonerna gjorde halt i grannskapet af skjutpaviljongen, men första bataljonen stannade tillsvidare vid Komötett. Befälet öfver hela styrkan fördes af sriv. skarpskyttekårens ölverbefälhafvare, major Ankarcrona, hvilken åtföljdes af sina adjutanter, bir Davidson och Leman. Första bataljonen kommenderades af sin chef, löjtn. vid Svea lifgarde, grefve Taube; andra bataljonen af chefen, frih. Liljeneranta; tredje bataljonen af chefen, kapt. vid Svea lifgarde Liljehorn; och sjerde bataljonen af kapt. vid Andra lifgardet von Francken. Efter någon stunds förlopp drog sig styrkan längre upp på gärdet, och inspektionen började. Namnuppröpet skedde kompanivis. Vid detsamma syntes en och annan skarpskytt utan uniform, men det var dock blott ett ganska ringa fåtal. Så vidt vi kunde utröna, steg den styrka, som i Söndags infunnit sig under vapen, till omkr. 1,200 man, Under det inspektionen pågick insunno sig allt talrikare skaror åskådare från staden. Ladugårdsgärdet hvimlade af eleganta ekipager, droskor och omnibusar samt ett stort antal åskådare till häst och ibland dessa många officerare i uniform. Det hela gaf en ganska liflig och ståtlig anblick i Majsolens glans. Efter slutad inspektion ryckte truppen fram till slå ten mellan Fogelbacken och Campementsbacken, der halt gjordes och en kort gudstjenst hölls. Sedan gudstjensten var till ända fick truppen rast en timma, då förfriskniogar intogos vid marketentvagnarne i skogsbrynet vid Campementsbacken. Der blef också ett friskt och rörligt folklif. Ilela backen var uppfylld med skarpskyttar och deras bekanta herrar och damer. Man åt och drack, man musicerade, och så stämde sångarne naturligtvis upp en stump af Bellman, — Bellman får icke fattas, när det verkliga, glada Stockholmska folklifvet framträder, och Bellman är Gud ske lof icke glömd. Sängarne bjodo också på andra vackra sånger, och ville man se andra sidor af lifvet på Ladugårdsgärdet i går, så gick man åter ned bland ekipagerna och de eleganta ryttarne. Öfver allt var glädje och belåtenhet. Men så slogs ställning, och då voro skarpskyttarne åter genast under gevär. Defileringen började och rörde sig på öppna kolonner i vacker ordning fram öfver slätten. Vid passerandet framför öfverbefälhafvaren höjdes dundrande hurrarop. Led efter led ryckte förbi i jemn takt, fanorna fladdrade för vinden, musiken