— — ——— ——— Smaplock från Paris. Då under förra veckan idel krigstykten voro i omlopp — skrifver en pariserkorresp. till Morgenbladet— så talar man deremot i denna endast om fred. Det är en periodisk sjukdom i Paris att tro på krig; den varar gerna en vecka, och sedan är den öfver. Så har fallet varit nu i två år. I mellantiden mellan hvarje dylik raptus påstodo 30 af Paris 60 tidniogar att det skulle blifva krig och de andra 30 att det blefve fred, och alla försvara sina påståenden med lika goda skäl. Det är kejsardömets öde att hvarken vara krig eller fred, hvarken frihet eller desporism. Hvarthän leder denna juste milieu politik, som också var Guizots? Ingen vet det. Ingen politiker dristar sig till att ställa framtidens horoskop. Börsen använder alla sina argusögon, men den ser icke mer än andra af det enkla skälet, att hemlighererna icke flyga om i luften liksom fjärilar, ehuru man löper efter dem som efter fjärilar; kejsaren talar icke; ministrarne tala desto mer men veta ingenting; det gifves tillochmed ministrar som först af tidningarne erfara vissa regeringsbeslut. Allt hvad man vet är att i morgon är motsatsen till i dag och i öfvermorgon motsatsen till i morgon. Regeringen flyter med händelserna. Kejsaren skrifver på tredje bandet af sin Julius Cesar och låter partierna käbbla. Rouher vill fred, marskalk Niel vill krig; enhvar försvarar i kejsarens rådkammare sin mening, och resultatet är att man ingenting gör, undviker hvarje komprotterande stog och isynnerhet att blanda sig i den farliga Slesvigska affären. Oaktadt alla officiella förnekanden tillåter man sig att tro det den danske krigsministern har varit i Paris för att underbandla med franska regeringen om möjliga eventualiteter. Det finnes de personer som oroas öfver ryktena om afväpning. 1865 och 1866, säga de, var det en signal till fientligheternas utbrott att regeringarne begärde af hvarandra afväpning på samma gång som de veterligen rustade med all makt. Baroches fredliga tal jemföres af en spefågel med den sentimentala aria, som älskaren i en opera sjunger för att man skall kunna vinna tid till en dekorationsforändring för baletten. Älskaren står på tåspetsen och sjunger, men publikon lyssnar blott efter hammaren bakom förbänget och hela den mystiska uppståndelsen bebådar stora ting. Baroche slår sig för sitt bröst och säger: -KRegoringen vill fred. Bakom kulissen skrikes: Inom åtta dagar 100,000 nya gevärl Baroche vänder ögonen mot himlen och säger: averldens välsignelser skola icke uteblifva-. Bakom kulissen ropas: I största hast 190,000 patroner! Emellertid förderfvar fruktan för krig freden och gör den ofruktbar, trots alla Monitörens rapporter, som alla äro glädjande. Inom 15 år är allt afhulpet, tillochmed hungern i Algier. Man tillstår visserligen att det finnes de som bungra, men att araberna äta sina egna barn är blott ett tecken på Mohameds söners förfall! Den officiella utteraturen kan innefattas i de orden af Napoleon den store: Soldats, je suis content de moi. De populära konserternas program på Långfredag utgjorde en blandning af heligt och profant, som i hög grad tilltalade massorna: Rossinis berömda Stabat. sorgemarsch af Chopin samt stycken af Ricbard Wagners Tannhäuser, som blifvit uthvisslad å stora Operan. Pilgrimernas kör begärdes da capo. I den italienska operan sjöng Patti i djup sorgedrägt Gounods Ave Maria. Det hör till etiketten i Paris att alla sångerskor vid andliga konserter äro sorgklädda. Det tar sig bra ut. De berömda fritänkarne, ända ifrån prins Napoleon, voro samlade till middag hos senatorn S:t Beuve, som icke mer skall dö, eburu ban redan hade skrifvit sitt eget liktal. Bland gästerna nämnas Renan, Taine och Edmond About. Denna middag, som egde rum på sjelfva Längiredagen, har varit mycket omtalad i politiska kretsar. Den traditionella promenaden, benämnd Longchamp, Långfredag och Lördag aftager för hvarje år. Derifrån kom fordom alla nya moder; det var der man såg de första krinolinerna och de första mikroskopiska battarne. Nu är det blott modehandlerskor och skräddare som låta sina dockor figurera i hyrvagnar. Det är en fortsättning af annonserna. Blåst, regn och hagel förjagade i år dessa vagnar, men åskådarne uteblefvo icke. Man öfvertygar ej så lätt den gamle parisaren om att gamla plågseder kunna uppifvas. g Å Theåtre Frangais gifves som bekant alltid klassiska stycken. Racine och Corneille kunde blott uppbäras af Rachels geni, men Moliere är fortfarande full af evig lifskraft. På de gamla stora tolkarne af den odödlige dramaturgens skapelser har dock tyvärr följt ett slägte af korrekta, välrakade och välsminkade mode-dockor, som så uppblanda traditionen med sin egen personliga elegans att det hela blir en underlig främmande verld, i hvilken man formligen måsto låta presentera sig. Samson och Augustine Brohan voro de sista stora gestalterna, skurna efter Molieres egen måttstock. Hans Don Juan har jag dock med verklig glädje sett uppförd och dock är hjelten icke Molieres infernaliske Don Juan. Ingen nu lefvande skådespelare mäktar fylla denna roll. Bressant, som utför dea på Theåtre Frangaig, inlägger deri, trots sina 55 år, hela Don Juans patriciska elegans; det är en älskvärd, öfvermodig, ironisk Jätting, en smula för rödlätt och som d:o manierar, men som väl förstår sig på alla hin Ondes fuuder och hvars minsta konst det är att bedraga två bondflickor på en gång; men den förfärlige Don Juan, gom hånler åt alla tårar, fadermördaren, som med djefvulsk ironi ber sin fader taga plats för att bättre kunna förebrå honom, Molieres koloss är det icke. Eftersom jag kommit att nämna Bressant vill jag på samma gång säga några ord om Thåtre Fransgais andra celebriteter. M:lle Favart är den bland dom alla som man ds An ALAA — RKk ääAn —