—— — —— — — — — skulle icke hafva mördat Deane endast omedan han hade hatat honom; han var sina grundsatser alltför trogen för att han skulle hafva utsatt sig för en så fruktansvärd fara endast för att tillfredsställa tillochmed den värsta känsla, tillochmed en känsla som hade öfvergått till passion, men han medgaf den så mycken vigt och inflytande att den kraftigt utestängde hvarje tillträde för ångren, då det större målet tillika hade blifvit uppnådt. Huan hade intet medlidande med sitt offer, ja ej ens den fysiska förnimmelsen, som uppstår hos icke af naturen eller genom vanan råa menniskor, när sinnesstämning, omständigheter eller en plötslig frestelse hafva drifvit dem till handlingar af grymhet; dertill hade han hatat Deane alltför mycket. Han tänkte aldrig på det brott han hade begått utan att tänka på det uppförande som hade förmått honom att besluta sig dertill. Hur hade denna menniska icke lekt med hans armod, fört honvm bakom ljuset genom farliga bekännelger, bedragit honom genom falska löften, fört honom till randen af afgrunden och der kämpat med honom — med honom, en förtviflad man! Narr, narr! En måste då öfver randen, och hvilken annan kunde det väl blifva än den svagaste? Hvilken annan skulle väl hafva behållit sitt fotfäste än den starkaste, än han söm hade haft allt att vinna? Han öfvertänkte nu åter alla dessa ting och ordnade omständigheterna såsom de runno honom i minnet. Han erinrade sig de timmar af spänd afvaktan han hade upplefvat den dag, då Deane hade lofvat att bringa honom en summa penningar, som utgjorde hans del i bergverkssällskapet som och skulle förskaffa Routh den ställning han