mak för att så snart som möjligt skingra sina tankar. Han såg nu tingen i ett klarare ljus och minnet om hans tidigare uppförande mot George plågade honom. I mrs Carruthers rum träffade han sin stjufson och mr Felton. Dagen var kall och mörk och påminde starkt om ett engelskt herresätes företräde framför det rymligaste och dyrbaraste utländska hotell. George hade nyss svept en sjal kring sin mors axlar och var nu i färd med att bättre fastgöra fönsterkrokarne, som hefunno sig i det för dem i utlandet vanliga tillståndet. — Mark har talat om Poynings, sade mrs Carruthers och vänd sig med ett leende om mot sin man, och säger att han aldrig har sett något ställe som han beundrar mer, ehuru han endast fick se en flyktig skymt af det. Mr Carruthers kände sig smickrad, ehuru det klart som dagen icke var mer än naturligt att mr Felton aldrig hade sett något ställe, som mer än Poynings förtjente att beundras af personer med en förfinad smak. — Vill man tala om hertigresidenser och dylika ställen, sade han med ott blygsamt medgifvande, är det naturligtvis intet att säga om Poynings, men det är verkligen ett vackert ställe och jag tycker mycket om det och det gör Laura också. Han blef något erolig, då han hade sagt detta, ty han såg sin hustrus ögon fyllas med tårar. Tårar häntydde på erinringar, och det af smärtsam natur, tänkte han, då han endast var litet bekant med den qvinliga menniskonaturens invecklade symptomer, och derför måste sådana erinringar undvikas och gifvas en glad riktning.