garne blanda sig i juridiska angelägenheter, isynnerhet när de, såsom uti det i frågavarande referatet, gå domstolarne i förväg medelst afkunnande af utslaget; och jag tror, att hvarje rättegång bör utageras endast inför vederbörlig domstol och ingalunda inför den tidningsläsande allmänheten. Jag skulle derföre icke hafva bemött referatet, huru oriktigt det än är, med ett enda ord, derest icke detsamma tydligen vore tillkommet i akt och mening att skada herrarna Åhbergs medborgerliga anseende och att medelst sådane uttryck som menigheten tycktes vara öfvertygad om att broderno Åhberg begått menede, Åhbergarnes samvetslösa förfarandek, utgången kan ej vara tvilvelaktig, detta smutsiga mål o. 8. v. insinuera en brottslighet, hvarom ännu icke finnes det ringaste bevig och som deremot är högst osannolik. Nu åter anser jag det för min pligt att beriktiga referatet, hvilket påtagligen är författadt antingen efter hörsagor utan all kännedom om bandlingarne eller efter inspiration af någon för sakens utgång intresserad person, och att för sådant ändamål noggrannt efter rättegångshandlingarne lemna följande upplysningar: Den föregående civila tvisten gällde Helsinge och advokatfiskalen G. F. Hörstadii till häradsrätten instämda påstående, att, som bröderna Ahborg, då de d. 29 Februari 1856 af Helsing öfvertogo återstående tolf års arrenderätt till kaptensbostället Hagestad för en afträdessumma af 28,000 rdr jemte förbindelse att till boställsdirektionen erlägga ett årligt arrende, som, utfäst i spannemål efter markegång, vanligen uppgick till omkring 2,000 rdr, skulle muntligen hafva åtagit sig att utöfver nyssnämnde afträdessumma, som var utsatt i det rörande arrendeöfverlåtelsen upprättade skriftliga kontrakt, betala Helsings och Svante Anderssons i Hafstena gemensammaskuld till brukspatronen G. A. Hörstadius, utgörande utom ränta 29,000 rdr, Åbergarne måtte åläggas betala detta belopp med ränta till den sistnämndes arfvinge advokatfiskalen Hörstadius, som då skulle till Helsing återställa hans och Anderssons å summan utsardade förbindelser.) Den bevisning, som till stöd för Helsings påstående förebragtes, utgjordes dels af landtbrukaren Collianders vittnesmål derom, att ban dagen innan kontraktet om arrendeöfverlåtelsen upprättades, vid en öfverläggning emellan parterna om öfverlätelsen hörde bröderna Åhberg åtaga sig att Lutöfver den i kontraktet utfästa afträdessumma (kontraktet var då ännu ej skrifvet!) betala 29,000 rår till Hörstadius, och dels af förutnämnde Svante Anderssons vittnesmål, att han vid det tillfälle, då kontraktet skrefs och undertecknades, hörde bröderna Abberg göra enahanda åtagande; hvaremot de sistnämnde såsom motbevisning åberopade dels orimligheten af att de för tolf års arrende å ett kaptensboställe jemte dertill hörande inventarier, högst värda 8,000 rdr, skulle hafva betalt 81,000 rdr, hvartill de sammanräknade arrendeoch afträdessummorna uppgingo, dels osannolikheten af att Helsing skulle hafva åtnojt sig med ett blott muntligt löfte om en så stor summa som 29,000 rdr, under det en skriftlig handling förelåg utan att Helsing ens föreburit något antagligt skäl hvarföre denna summa ur kontraktet utelemnats, dels flera vittnens intyg om att vid åtskilliga föregående samtal mellan parterna om arrendets öfverlåtande aldrig varit fråga om mer än en afträdessumma 29,000 rdr, som Helsing sordrat, mon Ahbergarne velat nedpruta till 28,000 rdr,) och dels den omständighet, att sanjunkaren Broden och ingeniören Kollthoff, hvilka bevittnat öfverlätelsekontraktet, på od intygat, att de icke hört bröderna Ähberg göra någon sådan utfästelse, gom Helsing påstått, eller desse ätaga sig att betala någon annan afträdessumma, än den i kontraktet utsatta. Sedan målet genomgått instantierna, fastställde Kongl. Maj:t genom dom d. 21 December 1863 hofrättens dom d 10 Maj 1861, enligt hvilken Svante Andersson förklarats jäfvig att vittna och bröderna Åhbberg blifvit forelagdt att med ed värja sig från Helsings påståenden. Kongl. Maj:ts dom beslutades efter omröstning, dervid minoriteten ogillade Helsings påstäende såsom obeslyrpt. Sedan bröderna Åhberg inför häradsrätten fullgjort den förelagda eden, förklarade häradsrätten genom uislag d. 10 September 1864 den omstämda betalningsskyldigheten icke kunna dem åläggas. Helsing och advokatfiskalen Hörstadius sökte derefter hos Kongl. Maj:t resning i målet under åberopande afett utaf tvätterskan Margaretha Holmberg inför rådhusrätten i Stockholm aflagdt vittnesmål, derom att hon tillstädesvarit både vid det af Colliander omvittnade tillfälle och då öfverlåtelsekontraktet undorskress samt vid begge tillsallena hört bröderna Åhberg utfåsta de omtvistade 29,000 rdr, hvilken ansökan dock — efter det Åhbergarne blifvit deröfver hörde och densamma bestridt under påpekande af de många orimligheterna uti Holmbergs berättelse, såsom t. ex. att hon, en vanlig tjenstepiga, skulle tagit så noga kännedom om en invecklad uppgörelse, hvarom erfarna affärsmän icke haft full reda, att hon många år efteråt kunnat uppgifva summorna, förfallotiderna, ränteberäkningen m. m. — af Kongl. Maj:t i utslag d. 20 Mars 1866 a fslogs. Då målet sålunda icke kunde på denna väg återupptagas, instämde Helsing (Hörstadius ville nu icke längre synas; han sände endast sin svåger v. häradshöfding Ekeroth såsom sakförare åt Helsing) till 1866 års hösteting bröderna Åhberg med påstäende att de begått mened och derföre borde dömas till ansvar och till skadeersättning 29,000 rdr med ränta. Vid påföljande ting hördes såsom vittnen, utom en person, som icke kunde lemna någon upplysning i saken, förbemälde Colliander, Margaretha Holmberg och Svante Andersson, hvilken sistnämnde nu blifvit dreskkusk i Stockholm och ojäfvig derigenom, att Hörstadius efterskänkt sin hopplösa fordran hos honom. Colliender och Andersson vidhöllo sina i det civila målet aflagda vittnesmål (den sistnämnde var dertill rent af tvungen, såvida han ej ville erkänna sig hafva svurit falskt, då han vittnade om hvem som skulle betala hans egen skuld!), hvaremot Holmberg väl i hufvudsaken Choll i sig, men i flera delar af sin utsago afvek från sin vid rådhusrätten i Stockholm beedigade vittnesattest och under ett skarpt förhör beträddes med så mycken tvetalan samt osanna och orimliga uppgifter, hvilka det vore alltför vidlyftigt att här uppräkna, att hennes utsago troligen icke kommer att förlänas något vitsord. Bland de vid målets ytterligare handläggning å innevarande års vinterting hörda vittoen förmälde ingeniören Kollthoff, att han lika litet nu, som förut, kunde erinra sig hafva hört Ahbergarne utfästa någon annan afträdessumma, än den i kontrak et utsatta, ehuru han vid tillfället hört det vara fråga om en penningsumma, som skulle lemnas till Hörstadius (enligt öfverlåtelsekontraktet skulle 10.000 rdr af de deri nämnde 28,000 rdr betalas till Hörstadius), hvarförutan pigorna Lisa Hinriksdotter och Maria Band intygade, att flera bland ) Häraf synes, att penningarne, om de vinnas, en2.4 indirekt komma Helsing till godo. Han blir