nes glänsande ögon blickade åt höger och venster, liksom om hon sökte någon bland de grupper af personer hon passerade förbi och hvilka alla stirrade på henne med oförställd beundran. Så mycket som kunde ses af hennes klädning var en lysande blandning af satin, spetsar och juveler. — Är hon ej bländande mrs Routh? — Jo, i sanning, George, sade Harriet; men jag tror ej att ni skulle kunna bli betagen af henne. -— Nej, hon är ej i min smak, svarade George i det han lät gardinen falla och vände sig bort från fönstret. Harriet satte sig och återtog sitt arbete. — En qvinna, som en man skulle kunna älska en tid och bittert hata efteråt, men som en qvinna skulle kunna hata genast och för evigt. Ett sådant begrepp gör jag mig om henne, yttrade mrs Routh. Mrs Ireton P. Bembridge hade ej bland de i staden promenerande funnit den individ hennes klara mörka ögon sökte då George Dallas och Harriet Routh gåfvo akt jå henne från fönstret. Hon hade hastigt kört bort förbi trädgårdarne och slottet, och då hon åkt ett temligen långt stycke utom staden hann hon upp en gentleman som i sakta mak promenerade framåt vägen med händerna fördjupade i fickorna och ögonen fästade på marken. Ehuru ljudet af de rullande hjulen och de trafvande hästarne kunde tydligt urskiljas i den klara luften, hade vagnen hunnit nästan ända intill honom förrän han vände sig om. Han helsade förvirrad på damen i åkdonet. Inom ett ögonblik hade han tagit plats i vagnen vid sidan om henne.