— Ja, min onkel presenterade mig för mrs Ireton P. Bembridge, som han kallade henne, på amerikanskt sätt. — Är hon enka? — Ja — åtminstone tror jag det; jag hörde ej talas om Ireton P. — Hon kommer att lägga an på er onkel eller er sjelf, George. En vacker, rik, ung enka, gammal bekant till er onkel — det kan bli något af. — Jag tyckte ej det ringaste om henne, wrs Routh, och jag tror att min onkel ej heller tycker om henne. — Af hvad anledning? Syntes han missbelåten med mötet? . — BE, precist missbelåten — men — jag börjar nu förstå honom fullkomligt, och i några afseenden är han lik min mor. På henne kan jag alltid se om hon tycker om en person eller ej, utan att hon behöfver säga ett ord — det vill säga, jag kunde det fordom då hon var mer mottaglig för intryck än hon nu är. Det är just samma förhållande med min onkel, och jag visste, då de blott varit en minut tillsammans, att han ej tyckte om mrs Ireton P. Bembridge. v — Hvar bor hon? — Hon hyr ett af Schwarzchildhusen. Ni känner till dem, mrs Routh? — Ja, jag känner till dem, sade Harriet. Jag såg fru Schwarzohild i går, stoltserande med en ljusröd parasoll med korallhandtag, besatt med en ofantlig mängd turkoser. — Det skulle ej förvåna mig om parasollen var ett