ligt underrättelse från Dalarö ligger isen blott fast från Stenskärsbanken till Eltsnabben, men bör at en större ånghåt kunna genombrytas. Från Utlandet. Det är en egendomlig, ehuru allt annat än oväntad företeelse vi ha för våra ögon. Från såväl Tyskland som Frankrike klagar man öfver den allmänna rösträttens reaktionära verkningar. I Tyskland har den, som bekant, införts för tullparlamentet. Atsigten med detta var att bilda en föreningspunkt för hela Tysklands materiela angelägenheter, för att sålunda småningom sammanknyta intressena och bana vägen för äfven en politisk sammanslutning. Bismarck beräknade — och denne politiske voltigör har på senare tider börjat göra sina faux pas — att han härigenom skulle vinna den allmänna meningen i Sydtyskland. Hans liberala valprogram skulle ingitva de goda tyskarne den tanken, att det verkligen var Preussens afsigt att skapa ett fritt, på allmän omröstning baseradt, enigt Tyskland. Vi vilja ock minnas, att man på flera båll nappade på det utställda agnet. Men det har nu visat sig, att denna politik just motverkade enhetssaken. Befolkningen i Sydtyskland är icke tillräckligt upplyst ännu att kunna sjelsständigt välja sin position. Det reaktionära partiet motsatte sig enhetssaken och till detsamma anslöt sig äfven det katolska presterskapet, som naturligtvis med motvilja ser en förening med det protestantiska Nordtyskland. Presterskapet beberrskade massan och af den häftiga valkampen framgick att det liberala nationalpartiet i Baiern och Baden drog det kortare strået, under det att reaktionen fick en ansenligt öfvervägande majoruet. De liberala preussiska tidningarne erkänna öppet, att den allmänna rösträtten varit dertill skulden, emedan den lagt maktens tyngdpunkt i den osjelsständiga massans händer. Det har några gånger omtalats, att preussiska regeringen ifrigt bemödar sig om att komma på god fot med den päfliga regeringen. Fritänkaren Bismarck formligen kurtiserar den gamle påtven. Förmodligen ler man i Rom, der det ej saknas sluga hufvuden, åt dessa krumbugter, emedan man tydligt ser, att de göras i afsigt att vinna pålven och med honom det katolska presterskapet i Sydtyskland på Preussens sida, för att en annan gång få valen. derstädes i en annan riktning, Det är nästan komiskt att se, huru först några preussiska organer omtala ryktet, att påtven tänker anställa en särskild nuntius (sändebud) i Berlin, och derefter de offictösa bladen, atergitvande ryktet, säga, att preussiska regerinen ingenting skulle ha deremot. Förstår den påfliga regeringen än eller hvad? I Frankrike råder som bekant en af den mest formalistiska byråkråti kringgärdad absolutism, stödd på en oupplyst majoritets af befolkningen votum. Journal des Dåebats klagar i sitt senast hitkomna nummer häröfver och säger bl. a. foljande, hvilket ej torde vara utan intresse för våra läsare just 1 våra dagar, då denna fråga torde vara ett af våra egna diskussionsämnen: De personer, som allvarligt sysselsätta sig med de allmänna angelägerheterna, hafva redan länge funnit, att den allmänna omröstningen bland oss fullständigt omflyttat den politiska maktens tyngdpunkt, De upplysta klasserna ha visserligen icke förlorat rätten att i viss mån Öfvervaka regeringens handlingar; men deras äsigt kan icke ha något praktiskt inflytande på de allmänna angelägenheterna, om den icke öfverensstämmer med massornas mening, hvilken aalltid bildar en majoritet vid valurnan, Men mellan de upplysta klassernas opinion och mängdens råder den olikhet, att den förra kan till en viss grad gå händelserna i förväg, under det att den senare endast följer dem och uttalar sena, om icke alldeles gagnlösa, omdömen om oåterkalleliga handlingar. Mn kan, utan fruktan för av blifva vederlagd af erfarenheten, påstå, att största antalet af de våljande, isynnerhet på landet, icke är i stånd att bedöma maktens politik annat än efter de resultater, som den frambragt, och det behöfs tillochmed någon tid, för att resultaten af denna politik skola materielt kännas. Skattestegringen och konskriptionens skärpande, se der för de föga upplysta klasserna tecknen till en dålig ledniug af den allmänna politiken. Men dessa materiella tecken äro nödvandigtvis sena, och när de märkas, har det onda, som de uppenbara, redan för långesedan skett. Den allmänna omröstningen besvårar ingalunda den verkställande makten i fullföljandet och utförandet a! dess planer, ty flertalet af de väljande är föga i stånd att osfvervaka dem, förstå dem, och ännu mindre att förutse utgången af dem. Den allmänna rösten våckes och uppröres deremot, när olämporna af en poliik, gom den hevarken kunnat i tid iakttaga eller verksamt öfvervake, visa sig si stegringen af de allmänna bördorna, under de tvenne former som äro isynnerhet kännbara för de arbetande klasserna: skatten och rekryteringen. Men då är det mot sjeliva nödvändigheten, som den allmänna meningen uppreser sig, eftersom denva stagring af de allmänna bördorna endast är tecknet af en gifven ställning och blott representerar fäderneslandets nya och befallande behof. Låtom oss taga som exempel hvad som nu föregår, oroligheterna i Toulouse och Nantes, och i allmänhet den beklagansvärda rörelse, som frambragts