Hr Key sökte orsaken till teaterns dåliga ekonomiska ställning i mängden af öfverflödiga befattningar vid densamma, särdeles inom kansliet. Många egendomligheter förefannos der, så t. ex. gjorde kanslisten kontrollörens tjenst och kontrollören sekreterarens, men hvad sekreteraren gjorde, det visste talaren icke. Förebråelsen mot teatern att icke vara nationel ville talaren gendrifva med att anföra dess repertoar under innevarande spelår. Hvad särskildt beträffade den så mycket klandrade Sköna Helena, så ville han föra i minnet, att äfven den historiska Helena var en synderska och att den dramatiska Helenas synder inbragt teatern 72,500 rdr, emedan det äfven funnes qvickhet och snille i den pjesen, hvilket gjort att den uppehållit sig. Han yrkade anslagets bibebåliande och en sådan skrifvelse som Första kammaren beslutit. Hr Ridderstad hade under de föregående åagarnes strider sett, huru svårt det är både att vara statsråd och statsutskottsledamot, men ännu värre vore att vara chef för k. teatrarna. Den ene hade det anspråket på honom, den andre ett annat och så i oändlighet, och sedan skulle han styra detta genus irritabile vatum, hvilket, när det gällde qvinnor, bletve aunu svårare, svårare än att kommendera ett helt regemente, ty när skönbeten har talang, törvandlas dufvan till örn. Och smaken vexlar med tiden. I talarens ungdom gaf Rochus Pumpernickel folla hus afton ut och afton in, men nu vore Pumpernicklarnes tid förbi och Den sköna Helenas i stället kommen. Förr ville alla se fOskulden från landet, men hvem vill ge den nu? Nu vill man i stället se Andersson. Pettersson och Lundström. Alltför sträng finge man således icke vara mot en teaterdirektör, särdeles när han har dåliga affärer. Norrland hade också böjt sin röst i denna fråga, men fastän norrlänningarne hade bekymmer, kunde do väl ändå unna stockholmarne att småle, dessa stockholmare, som tillskickat dem så rikliga understöd. Dessutom funnos det nog bekymmer i Stockholm också, och om då teatern för någon gång vore en tillflykt undan dem, så vore det väl bättre än att tillgripa sämre förströelser. Särskildt riktade tal. mot dem, som ansågo, att landet ej hade med Stockolms teatrar att göra, den anmarkungon, att det ej vore för mycket, då Stockholm får från alla landsändar mottaga dräggen af deras befolkning, hvilken kommer stockholmarne att digna under tyngden af en uppslukande fawuigvård. Hutvudsakliga felet till teaterns dåliga affärer ansåg tal. slutligen ligga deri, att konstnärspersonalen vore talrikare, än som behböfdes, hvadan han yrkade bifali till utskottets skrifvelseförslag. Hr Hierta förklarade, att han med mycken salvelse afhört den aftonsångspredikan, hvarmed dotta astonnöje begynts. Han ville icke, att man skulle indraga något på anslage!, ty då skulle man kanske vid en annan riksdag få mottaga en nådig proposition att betala teaterns skulder, och då vore det kanske ovisst, om kammarens motståndsförmåga vore tillräckligt stark. Hvad teaterns synder beträffade. så kunde man ju, i fall de ej vore flera än Den sköna Helena och Riddar Blåskägg, få bedja den förste talaren om aflat. I fråga om Den sköna Helena borde det åtminstone icke vara omöjligt, ty vid senaste ståndsriksdag kunde en af tal:s vänner icke få någon biljett en afton, då denna pjes gafs, och det af den orsaken, att en stor del af parketten var upptagen af hogvordiga presteståndets leJamöter. Tal. förmodade dock, att de endast hörde på den sköna musiken men icke sago något, om icke litet med en ögat, Hvad slutligen teaterns stora skuld anginge, så hade den tillkommit under den förre teaterdirektören, och hade han intet emot att antaga Första kammarens skrifvelse. Hr Blanche började sitt föredrag med att omtala de öfverraskningar, som hrr Lithner och Key beredt nonom, då den förre börjat, som om han velat nedrifva hela teatern, så att. tal. redan tyckte sig se dammolnen uppstiga ur dess instörtande ruiner, men elutade med en anspråkslös afprutning i dessa anslag, och den senare åter börjat med att försvara teaterstyrelsen, men slutat med att deltaga i admonitionen till densamma. För sin del angäg tal., alt k. toatern under sin verksambet hvarken åsidosatt det estetiska eller moraliska intresset, om ock ett par larcer blilvt gilna. Den ena innehöll ett lörlöjligande af bofceremonielet, och att något sådant kunde ske på en kunglig teater, vittnade om en frimodeghet. Uvarsor man borde halla densamma räkning, och för sin del önskade ban, att entern matte fortgå på den banan. Och för två pjeser, som mun anscr dåliga, borde man väl icke utdöma en konstanstalt, der bundratals goda pjeser uppförts. Och fast man klandrar de der pjeserna, går man ända så gerna och ser på dem, Så hade tal. en vän, som första gangen han sett Den sköna UHelena, på det högsta iuför tal. beskärmade sig öfver densamma. Rena din själ och gå och se Tartuffel svarade talaren. Aftonen derpå var vännen åter och såg Den sköna Helena, men låtsade sig vara ännu mera förgrymmad ån förut. Sedan öfverraskade tal. honom flera aftnar hos Den sköna Helena, till vannens stora förbittring, som deri ville se ett spioreri. Tal. gjorde derpå en utflygt till Kyrkostaten och omtalade, huru bans helighet pafven en gång i anständighetens intresse befallt dansöserna på den påfliga teatern att anlägga giöna — ja, sade tal, ou kommer ett ord, som jag bestämdt icke skulle våga uttala inför en samling af bättre flickor, men inför er, mine herrar, kan jag väl ändå våga det, — kalsonger. (Hr Blanche låtsade sig icke se de många damerna på läktaren, men vi kunna lörsåkra honom, att de skrattade rätt hjerligt) Kardinalerna blefvo emellertid snart så ledsna vid den gröna färgen, oaktadt dess skönhet inom Floras rike, att påfven måste på deras anbållan åter påbjuda begagnandet af den skära färgen, såsom mest ölverensstammande med det skönaste i naturen, åtminstone under de tempererade 20nerna. Vi kunna ej så noga erinra oss, huru talaren nu i en hast kom till Spanien, men der visste ban berätta om en drottning, som vid en resa genom landet fick af en qvinlig undersåte mottaga ett dussin strumpor, men deri såg majestätet en grof förnarmelge, emedan det naturligtvis skulle förutsätta, att hon bade ben som andra menniskor, men det var då nå-got, som allerhogstdensamma icke kunde i nåder medgitva. Talaren ville emellertid med allt detta och mycket mera ådagalagga, att den anständighetston, som på senara tider gjort sig gällande bland oss, länder till forsäng för humorn, som enligt talarens äsigt derigenom gjordes nästan omöjlig. Under denna anständighetsifver, menade han, kör man sederna på porten, och om Bellman, vär stolthet, skulle upp