al giclve Henmng Hamilton, OCH i1114tHhv1ip1103 gjorde icke mindre ellokt derför, att den framfördes med den grefven så egna värdighet och elegans i sormen, Ingen kritik har hittills innehallit någonting så förödmjukande för teaterdirektionen som grefve Hamiltons yttrande, att ett visst asyftad: stycke (Riddar Blaskagg) kunde af ingen aktningsvärd qvinna asesk. Hr Bergstedt hade ew anförande, deri han i synnerhet betonade nödvändigheten att icke genom något beslut ingifva vederbörande den förhoppning, att representationen skulle kunna befinnas villig an ataga sig gäldandet af teutrarnes iråkade skuld, med hvilken han ansåg riksdagen icke böra taga någon den ringaste befattning. Vid framstäld proposition bifölls anslagets fortfarande utgående till oförminskadt belopp, men daremot afslogs statsutskottets förslag till skrifvelse, och antogs istället, utan votering, hr Haze Första kammaren har genom detta beslut på ett fullkomligt oförtydbart sätt uttalat sitt omdöme öfver teatrarnes nuvarande administration och och om nödvändigheten af en grundlig reorganisation så väl 4 sinansielt som estetiskt och moraliskt hänseende. I Taorsdags förehades inom Andra kammaren statsutskottets förslag om nedsättning ar handelsoch sjöfartssonden, och hade utskottet, såsom redan är bekant, med anladning af hrr N. Larssons och Jöns Pährssons motioner om indragning af det tll handelsoch sjöfartsfonden anvisade anslag å 750,000 rur, hemställt att Riksdagen måtte besluta nedsättning i detta anslag till 250,000 rdr. Denna fråga föranledde en vidlyftig öfverläggning, som upptog nästan hela detta sammanträde. Frågan betraktades hufvudsakligen ur tvänne synpunkter, hvarom meningsskiljaktighet yppade sig, nämligen om befintligheten eller icke befintligheten at rättslig grund för regeringens fortsarande dispositionsratt till det nu utgående anslaget samt huruvida en nedsättning af detta anslag kunde ega rum eiler ej utan att några för staten vigtiga ändamål derigenom uwillbakasattes. För afslag a utskottets hemstallan talade hrr statsrådet Lagerslrale, v. Troil och Ribbing. Derefter uppträdae hr Ilierta, lörsvarande utskotvets hemstallan hufvudsakligen af det skäl, att en föregåcude riksdags beslut, gentemot den andia statsmakten, då graadlagen icke bestämde sjelfva rättsgrunden dersor, icke kuade binda svenska tolkets representanter för alla kommande tider. Hade deremot begge statsmakterna iklädt sig en lörbinde mot en tredje person skulle hvar och en anse det såsom en pligt att denna förbindelse uppiylldes. Härom var nu likväl icke frågan, utan endast om en tillsällig ofverlåtelse af ett anslag från den ena statsmakten till den andra. Frih. Alströmer yrkade alslag a utskottets hemställan och bibehallanne af det nuvarande anslaget till handelsoch sjötartsfonden. Hr Nils Larsson försvarade i ett långt föredrag sin motion, dervid han blund annat yttrade att det ej vore Riksdagens fel att regerirgen iklädt sig förbindelser, som den möjligen kunde sc sig ur stand atv uppfylla. Hr Hedlund påpekade att regeringens dispositionsrätt öfnandelsoch sjöfartslonden grundade sig på gammal häfd. som flera gånger blifvit af representationen godkänd. Att regeringen också betraktat sin rätt i detta hänseende såsom ostridig, syntes deraf, att densau ma, stodande sig på samma rätt iklädt sig förbindelser, och talaren ville på det sllvarligaste motsätta sig att denna häfd hänsynslöst rubbades utan den andra partens medgifvande, — en åtgärd från representationens sida, som skulle i hög grad jäfva vitsordet om svenska folkets heder och rätt radighet. Talaren yrkade afslag a utskottets hemställan. Friherre Liljencranlz erhöll härefter ordet. Med uttryckligt 1Örklarande, att det icke var af misstroende till regeringen som han yrkade nedsättning i det ifrågavarande anslaget, hvilket han vid granskaing af handelsoch sjofartssondens räkenskaper funnit alltid hafva blitvit användt till landets bästa, ville han endast förneka den ena statsmaktens rätt att gent emot den andra ikläda sig förbindelser, hvilka icke voro nedlagda i grundlagen. Det var af sparsamhetsskäl han åskade nedsättning i anslaget, hvarigenom man kunde bringa någon jemvigt mellan statens inkomster och änigifter, men om regeringen, i fall af nedsättning, ej kunde uppfylla sina förbiodelser, ansåg han att frågan, för närmare utredning i detta afseende, borde återremitteras. IIrr Ocklind och De Mars yrkade afslag a utskottets hemställan. Hr Björck sokte ådagalägga representationens såväl moranska som juridiska rätt att besluta den ifrågasatte nedsättningen samt att här ej heller var fråga om något kontraktsbrott. Handelsoch sjöfartsfonden vore att betrakta såsom en sådan institution, hvilken regeringen evligt regeriagstormens 87 egde rätt att skapa, men hvilken borde uppehålla sig sjels utan understöd ef allmänna medel. Då de olika weningarne emellertid syntes hafva sin orsak i olika asigter om behofäcn, ville han icke motsätta sig en återremiss för erhållande af fullständig utredning i detta afseende. Frih. De Geer uppträdde härefter. Utan att vilja ingå i någon prölving al frågans beskaffenhet ur rättslig synpunkt, ville han endast fästa uppmärksamheten på det faksum, att regeringen, under den naturliga förutsättningen att få behalla det nu ifrågavarande avslaget, för detta och nästkommande år redan från handelsoch sjöfurtsfonden anvisat utgifter, motsvarande dess inkomster. Skulle nu anslaget nedsättas vore regeringen ur stånd att infria sina löfton till såväl enskilda personer och kommuner, som till åtskilliga utländska makter, och en sådan ställniog kunde icke natzon regering underkasta sig, om den också bragtes deri under annan form än ett misstroendevotum. — After detta yttande tog. diskussionen synbarligen en annan karakter, i det från flera håll befogenheten af den ifrågasatta nedsättingen icke vidare omordades, utan endast justitiestatsministerns yttrande lades till grund för yrkande antingen utaf afssag eller återremiss å utskottets hemställan. Andra talare sökte motarbeta denna stämning under förklarande att de, enl. sin öfvertygelse, skulle rösta mot den föreslagna nedsättningen, mej erkännande likväl att justitiestatsministerns förklaring än ytterligare uppmanade dem att uttala sin åsigt. För afslag å punkten yttrade sig sålunda hr: Muren Lindström, Staaff, Reuterkrona, Åstrand, Dahm, Lithner, Olterslröm och Carlsson samt för åtbrremiss hrr Key, Blanche och Sven Nilsson. Urr Jöns Pälrsson. Ola Jönsson och Wigardt yrkade deremot bifall till utskottets förslag. Frih. Liljencrantz fann sig smärtsamt berörd af h. excellens yttrande, Men, då h. exc. icke velat ingå i pröfaing af frågan ; synpunkt, mås:e han anse att h. exc. på ur rättal