mare, och domen innefattas i omrostningens resultat Hvad säga siffrorna i detta fall? Den Andra kammaren har med 97 röster mot 43 beslutat lägga utskottets anmärkning till handlingarne, med uttryckligt förklarande, att kammaren icke gillade densamma. Rörande rätta tolkningen af Första kammarens beslut är man något villrådig. Äfven om det anses gynnande för utskottet, skulle, då voteringen här utföll med 57 röster mot 40, resultatet blifva, att riksdagen med 137 röster mot 100 ogillat utskottets anmärkning. Men iagen opartisk lärer vilja tyda För sta kammarens votum såsom ett gillande af utskottets åsigt. Kammaren ville endast undvika att Åpricka sitt utskott, men hade ännu mindre för assigt alt pricka fullmäktige, enär de som talade härför icke ens vågade underkasta sin mening votering, utan sökte skydd under hr Wallenbergs klippska påfund, att kammaren skulle sans phrase lägga anmärkningen till handlingarne. Detta förslag uppfattades uppenbart af kammaren såsom ett bemedlingslörslag, som icke gaf någondera sidan rätt, och det skulle annars icke haft någon mening. Rätta förhållandet är således, att bankoutskottet blifvit af riksdagen prickadt med 137 röster mot 100, men att fulimäktiges beteende blifvit ogilladt inom Andra kammaren af blott 43 mot 97 och inom Första af en minoritet mot 70 gillande och måhända lika många neutrala. P.S. Man jemföre med denna enkla framställning af sakkörhallandena hr Wallenbergs försök i Managens Asftonblad att ur samma omröstning få fram ett alldeles motsatt resultat, Eu uttrycklig förklaring att man icke gillar en anmärkning anses a! honom liktydig med att man icke ytvat sig deröfver; hvaremot en lika uttrycklig förklaring, att man icke vill z deröfver (sans phrasse) anses liktydig med aode, ett gillande. Ar det möjligt att allmänhetens sunda förnuft kan smälta sådane anrättningar?