i aftagande, men detta gällde dock minst om morden, hvilkas antal obetydligt minskats. Dodsstraffete tilllampning förekomme nu ock mindre ofta. Den senaste af konungen stadfästa dödsdomen var af den 20 Mars 1866 och gällde en person, som för 25 rdr latit lega sig att skjuta ibjäl en qvinna. Den näst dersorut fällda dödsdomen drabbade en srigifven lifstidsfånge, som begått mord och som, då den minsta sorbrytelse skulle återfört honom i lifstidsfängelse, eljest skulle blifvit strafflös för de gröfsta brott bland alla. Vi hasva hundratals sådana frigifna liftidssängar, som, om ej dodsstraff funnes, icke skulle genom mord riskera mer än genom den minsta stöld. Dödsstraffet måste i dylika fall bibebållas såsom ett samhällets nödvärn. Tal. anförde deroster exempel från en mängd andra länder, som först afskaffat dödsstraffet, men sedan af tillväxten i de förut med dödsstraff belagda brotten sett sig nödsakade att återinföra detsamma. Blott en liten del af den civiliserade menskligheten hade afskaffat detta straff, och ingen af de stora stater, som gå i spetsen för civilisationen, bade vågat taga detta steg. I alia händelser borde vi dock se på våra egna förbållanden och ej, för att viana andra folks aktning och beundran, låta örleda oss tll ett steg, som vi kunde få ångra. Såsom det vigtigaste skälet mot dödsstraffet hado man anfört, att det kundo träffa en oskyldig, Detta vore duck omöjligt med våra domstolsinstitutioner, så vidt det ej skeddo på grund af falsk bekännelse af den lifdömde sjelf, men då voro ock blott han sjelf, ej samhället, derför ansvarig. Domaren har vu genom den nya strafflagen att för mord välja mellan slternativen dödsstraff och bfstidslängelse, och då denna lag ännu icke varit tillämpad i mer än tro år, kunde ej tiden ännu vara inne att boritaga det förra alternativet. Han hoppades, att tiden för dödsstraffets afskaffande ej skulle vara aflagsen, men trodde, att vi skulle säkrare nalkas detta mål, om vi gingo varsamt tillväga och började med att alltmora inskränka tillämpningen af netta straff. Dot vore bättre, att en och aunan mördares hufvud, till statuerando af ett exempel, då solle, än att flera oskyldiga skulle falla offer för ett för tidigt borttagande af ifrågavarande straff. Att göra detta vore ett experiment, som, det måste man åtminstone medgilva, kunde misslyckas, men om det misslyckades, gällde det oskyldiga medmenniskors lif, och för sin del egde han ej nog djershet att experimontera med sådana. Sedan brr UHesslo och Henrik Hansson yttrat sig för dödsstraffets bibebällavde och hrr Ocklind och Key för dess afskaffande, fick hr Siljeström ordet och sökte vederlägga åtskilligt af hvad frib. De Geer pyurat. Om brotten i åtskilliga länder tilltagit, sedan dolsstraffet afskaffats, så kunde det bero på många andra omständigheter och alldeles icke vara en följd af dödsstraffets borttagande, en slutsats, som dock frih. De Geer sjelf ej heller ansett gifven. Då man säger, att dödsstraffet borde bibehållas för att asfskräcka från grofva brott, så ansåg tal. sig åter kunna fråga: när dessa grofva brott ändå begås, I vartill tjenar då dödsstraffet? För honom vore dot mest öÖsvertygande skälet för dödsstraffets afskaffande det, att sederna blitvit mildare och brotten minskats samtidigt med att lagarne blifvit mildare. Just auvändandet af detta straff ansäge han vara ett experimenterande med menniskolif, och han röstade dertör för döden öfver detsamma. Och om kammaren nu skulle vika från eitt vid förra riksdagen fattade besiut, skulle detta sedan komma att åberopas såsom ett bevis på att folket ej vill dess afskaffande. Hr Biljeströms anförande var det talangfullaste å denna sida, men var i anseende till hans svaga stämma svart att nån läktaren uppfatta. Under sitt anföfaude fällde den föregående tal. det utvycket, att det ej finnes någon orimlighet, kom ej en filosofs kan bevisa. Det föll sig derför litet roligt, att närmast efter honom fick hr Ribbing ordot för att tala i alldeles motsatt och följaktligen i den föregående talarens ögon orimlig syftning. Hr Ribbing vände sig mot de af utskottet anförda ekälen för dödsstraffets afskaffande, och, hvad åsigt i sjollva enkan man än må hysa, måste hvar och en medylfva, att bans logik var skarp som en rakknif och at: han med densamma obarmhertigt skar i utskotteta utlätande, IIans anföraode afhorudes också med svånd uppmärksamhet och framkallade genom sina träffande vandningar, trots ämnets djupa allvar, mången Icende min. Vi vilja ej här stympa hans anförande, utan hänvisa till det blifvande referatet, inskränkando oss til att yttra, att talarens bevisföring gällde i lörsta rummet dödsstraffets rättvisa och i det andra dess behoflighet. Vidare yttrade sig hri Iledengreu, Witt, Isberg, Falkman, Oiterstrom och Liss Olof Larsson för dödsstraffets bibehållande, men hrr Ahlgren, Östman, C. A. Larsson, Jonas Andersson från Östergötlands län och Per Nilsson i Espö för dess afskaffande. Före behandlingen af denna vigtiga sraåga biföll kammaren Statsutskottels förslag till nya bestämmelser för utseende af deputerade tör markegångstaxornas upprättande, at hufvudsakligt innehåll, att dessa deputerade skulle utees af landstingen och landshöfdingen skulle vara sjelfskrifven ordförande vid deras sammanträ den, hvilka äfven af landskamreraren borde ötvervaras för bevakande af kronans rätt. Kammaren biföll detta förslag utan diskussion, med undantag för bestämmelsen om landshösdingens sjelfskrifvenhet, hvilken ogillades af hr John Ericson, som fann att landskamreraren borde vara tillräcklig att bevaka räntetagarnes intresse, hvilket deremot ej borde ske af landshöfdingen, som oftast vore räntetagare sjelf. Tal. yrkade återremiss, på det kammaren måtte bli i tilltälle att sörnya sitt vid förra riksdagen fattade beslut. Denna bestämmelse antogs dock som ett tillmötesgående mot första kammaren och i hopp att komma till något resultat.