— — —4 scende det aldrig fallit den unga flickan in att känna minsta oro. Detta var ej förhållandet med mr Carruthers, som var mycket rädd för hvarje slags sjukdom och hyste en vidskeplig fruktan för läkarekonsten. Samtalet atoröts genom postens ankomst och mr Carruthers uppmärksamhet vändes åter på mordet och möjligheten af att genom dess tillhjelp befrämja sin egen vigt och anseende. Clares bleka ansigte blef ännu blekare, då hennes onkel tog det första brefvet af dem som bragtes honom af betjenten Thomas, hvilken vid detta tillfälle visade en särdeles klok uppsyn, då brefvet var försedt med den magiska iuskriptionen: Från kongl. Inrikesdevartementet och med ministerns sigill. Mr Carrathers behöfde, äfven med tillhjolp af sina guldglasögon, en god stund för att läsa brefvet. Det var ifrån mr Dalrymple, hvilken tillochmed för en regeringsledamot hade en ovanlig dalig handstil, en omständighet som mr Carruthers i tankarne satte i förbindelse med skägget, af hvilket han bevarade ett harmset minne som ett tecken på tidehvarfvets urartande. Mannens ohjelpliga stolthet visade sig äfven vid detta tillfälle medan han genomläste dokumentet och lade det på bordet under den med glasögonen beväpnade handen. Clare väntade andlös. — Hum, kära barn, började han, detta bref rör den sak som jag talade med dig om igår. Du minnes nog mordet och den undersökning jag af regeringen anmodades att anställa i Amherst. — Åh, ja, det mindes Clare mycket väl. Hennes ny