? ii: 8 Ä44 med undantag af slottssogdarne och portvaktarne. hvilka bevaka de kongl. slotten. I staden Hannover hade en juveleraro i sina bodfönster utställt en stor borduppställning af silfver. hvilken var bestämd till hedersgåfva åt konungaparet, men han fick genast befallDing om att stänga sin butik. Preussiska regeringens småaktiga beteende att lägga hinder i vägen för dessa yttringar af tillgifvenhet för det fördrifna konungaparet kan endast verka uppretande och gifver demonstrationen just den politiska färg, som preussiska regeringen bort förhindra den från att få och hvilka måste rikta de andra makternas uppmärksamhet mer än förut på förhållandena i Tyskland och särskilt på Preussen. Detta har för öfrigt redan den äran att vara ett mål för vestmakternas tankar. På ett ovedersägligt sätt har neml. nu förklarats från Berlin, att Preussen icke anslutit sig till Frankrike, England och Österrike i den orientaliska frågan. Detta är desto mera betydelsefullt, som ganska allvarsamma antydningar nu göras om, att Bismarck och furst Carl af Rumenien spela under täcke me l hvarandra och härvid vänskapligt mötas af Ryssland. IIelt nyligen ha vestmakterna och Usterrike gjort nämnde furste allvarsamma föreställningar, i det de varnat honom för att söka uppvigla ett krig mot Turkiet — hvilka föreställningar de för öfrigt äfven gjort furst Michael af Serbien. I sjelfva Donaufurstendömena har denna stormakternas inblandning väckt stort uppseende. I den rumeniska deputerade kammarens möte d. 14:de ställdes en förfrågning till regeringen i anledning af de friskaror, som lära ha organiserat sig i Donaufurstendömena. Den deputerade, som bragte saken å bane, förklarade i slutet af sitt töredrag, att regeringen satte landets intressen på spel genom att skilja sig från vestmakternas, isynnerhet Frankrikes politik och kasta sig i armarne på Ryssland. Inrikesministern Jon Bratiano betecknade denna beskyllning såsom falsk och försäkrade, att det alls icke fanns beväpnade band i landet. Om försök skulle göras till att bilda sådana, skulle regeringen vara stark nog att förhindra det. Rumenien hade alltid visat Frankrike erkänsla och skulle fortfarande göra det, emedan det hade Frankrike att tacka för allt, hvad det nu var. Rumenien skulle aldrig höja sin fana emot Frankrike men det borde göra allt, som stod i dess makt, för att bevara ett godt förhållande till de öfriga garanterande makterna, som visade det välvilja. Rumenien kunde icke för ögonblicket ha någon utrikespolitik; det kunde endast ha en national politik. Då det vunnit krafter, skulle man äfven taga detta land med i beräkningen; först då kunde det tänka på allianser. Dessa förklaringar öfverensstämma med dem, som regeringen afgifvit till vestmakterna och Österrike. Den officiösa pariserorganen Constitutionnel har dock härtill svarat, att fara varit å färde och att vestmakterna och Österrike uppträdt just i rätta ögonblicket emedan man annars skulle i Orienten upplefvat ett motstycke till Garibaldis infall i Kyrkostaten. — Af samma mening äro wienertidningarne, af hvilka en säger: Hvarifrån härröra den plötsliga bitterhet och hätskhet, som de officiösa preussiska tidningarne lägga i dagen mot Österrike? Troligen ligger orsaken i Orienten, der grefve Bismarck tyckes hafva i förening med furst Gortschakoff inledt ett djerst intrigspel. Åtminstone berättar man oss från Paris, att transka regeringen kommit under fund med en komplott, hvars ändamål är att bringa Turkiets alla kristna undersåter under prins Carls af Hohenzollern välde. En annan wienertidning påstår, att furst Carls minister Bratiano varit så fast öfvertygad om utbrottet af ett europeiskt krig innevarande vår, att han i samband med Ryssland i all tysthet vidtagit omfattande mått och steg, för att under den väntade allmänna förvirringen bemäktiga sig Siebenbärgen (till största delen bebodt af vallacher) och angripa Österrike söderifrån. Nu, sedan krigsutsigterna visat sig illusoriska, säger dladet, har ministern kommit i synbar förlägenhet och söker förneka alla krigiska förberedelser. Dessa påståenden äro antagligen öfverdrifna, men sakna likväl ingalunda all grund. Times meddelade för några månader sedan en längre skrifvelse från Bucharest, i hvilken uppmärksamheten fästes på det rumeniska nationalpartiets sträfvanden efter att kunna införlifva Siebenbiärgen. Från Kronstadt i Siebenbenbärgen skrifves under d. 8 d:s: Jon Cantacuzeno, f. n. senator i Bucharest, förut flera gånger rumenisk justitieminister, och biskopen af Ismail, Melchisedek, hafva i går anländt hit och genast rest vidare norr ut. Från Bucharest tillskrifver man oss, att båda dessa män skickats af furst Carl i en hemlis mission till Petersburg. De skola taga VD