: : . Ö. . vi ha önskat att genom hänsynssull behandling äfven vinna de mindre insigtssulla, så att de skola säga: man behandlar oss med välvilja, vi ha det icke värre än förr. Förhandlingen skulle fortsättas följ. dag. Stora skaror af åhörare strömmade i Thorsdags till depteradekammaren, för att höra utgången af debatten. En lång och liflig debatt uppstod, och meddela vi häröfver följande korta referat: Dep Brauchitsch (af yttersta högern) från Elbing: Jag och mina vänner äro långt ifrån att vilja göra principiel opposition, en beskyllning som ministerpresidenten med orätt riktat emot ose. Lika litet kan jag medgifva grefve Bismarcks påstående, utt högra sidans medlemmar blifvit valda under det uttryckliga vilkor, att do skulle understödja regeringen. Vi ba i långt vigtigare frågor stått på regeringens sida och offrat mycket; vi vilja äfven för sramtiden visa oss redo dertill. Men att man säger till oss: I hafven blott valts för att rösta med ministeron 14 det är Fkvå för mycket; det kunna vi ej förstå, det skola vi aldrig första! (Stormande bifall från högra sidan). Jag skulle gerna vilja veta, hvad ministerpresidenten sjelf skulle ha sagt, om minister Westbbalen eller Manteuffel sagt så till honom, på den tiden då han sjelf var deputerad? Huan skullo utan tvifvel ha sagt: Jag röstar med wmwinisteren, sävidt min öfvertygelse det tillater. Jag protesterar derför emot, att vi skulle ha valis, för att under alla vilkor understödja ministeren, ty det är ej sannt. Många af våra valmän ha tvärtom sagt till oss: I alla utländska frågor skolon j understödja ministeren; men varen på eder vakt i afseende på de inre... För mig och mitt parti är den föreliggande frågan utoslutande ett räknestycke. Regemogens motivering är dessutom mycket oklar, så att det yttersta, som kan medges, är räntans, men ej kapitalets beviljande. Etter Brauchitsch talade den nationaltliberale deputeraden d:r Ågidi för lagen: Nu föreliggande angelagenhet är först och främst en hederssak (häftiga motsägelser från högern och venstern). I vårt århundrade kan man ej föra eröfringskrig för sjelfva eröfringens skull; det gäller att viga hela verlden, det Preussen behandlar sina nya områden såsom eröfrude länder. Betånken Eder, m. h., (till högra sidan): J bafven understödt regeringens polnik på ct sätt, som väckt lörvåning inom hela Europa; j hafven varit med om att kullkasta konungatroner, att eröfra länder och att införa den ellmänna valrätten. Och nu, då j kommen till sakens ytterligare konseqvens, till den punkt der det just är af vigt att vara konservativ, nu gören j plörsligt höger om! Det är i sanniug mycket inkonseqvent! Om vi icke gå in på provinsialfouden, skall hvarje hannoveranare anse det för ett slags fornårmelse och tro, att vi söka drifva eröfringsrätten till den största ytterlighet. Efter Agidi tog Bismarck till ordet. Han befann sig i en så starkt upprörd stämning, all stenograferna knappast kunde följa med, på grund al den hasughet och otydlighet, hvarmed han framsade orden. Han yttrade bland annat: Det fel, som störtar regeringar, är att vara tveksam och vacklande, att vilja den ena dagen ett, den andra dagen ett annut, att i dag lofva det och i morgon det. Detta fel vill jag ull hvarje pris undvika... Om regeringen iecko finner stöd der, hvarest hon söker det (hos det konservativa partiet), skull hon bli nödsakad att stödja sig på andra paruer, med hvilka hon ej är nära sammanvuxen. IIAaraf skall då följa en koalitionsminister med alla dess svaga sidor. Om j viljeu åsamka staten denna svaghet, blir det er ensak; men j kunnen omöjligt begära, att vi skolu, medan j neken oss majoritetens understöd, fortfarande bära allt det obehagliga i vår ställning, utan att socka afhjelpa det, och att vi skola låta det komma de; hän, att möjligheten af en konflikt, som är hotande för hela landet, lörnyas i denna vanskliga vid, Att jag icke fruktar en sådan konflikt, det har jag tillräckligt visat, genom atc i trenne år trotsa stormen, men att göra konflikten till en permanent national institution, det är i sanning ej mia afsigt! (Stor sensation och långvarig rörelse bland de deputerade). Efter det Vincke i ett långt föredrag, som varade i 112 timme, ånyo bekämpat regeringstörslaget, tog Bismarck åter till ordet, för att gifva en faktisk upplysning. Den hannoveranska provinsial-landtdagen hade, elter hvad han meddelade, i somras enstämmigt begärt, att den ifrågavarande fonden måtte beviljas. Eftersom konungen då var frånvarande på ön Mainau (Baden), hade regeringen med konungens tillåtelse genom gretve Stalberg gilvit hannoveranerna löfte om, att deras Önskan skulle eventuelt beviljas. Efter det debatten varat i fem timmar, företogs omröstningen, hvilken uttöll så, att 197 röstade emot och 192 för den liberaltkonservative deputeranden Ka doffs ändringsförslag, hvilket går ut på att bevilja det torna konungarikot Ilannover en årlig ränta af 500,000 chaler till provinsiela ändamål, men endast såsom inzegrerande del af den preussiska statsbudgeten. Bismarck röstade emot ändringsförslaget;, framstegspartiet och venstra centrum röstade alla emot, det liberalt konservativa partiet och polackarne alla för ändringstörslaget; alla de andra partierva hade splittrat sina röster. Bismar k begaf sig derpå direkto från kammaren till konungen, afgat berättelse om förloppet af den upprörda sessionen och begärde genast permission, hvilken ätven boeviljades honom. Senare hade han diner, till hvilken slara medlemmar af båda husen voro inbjudna. Han underrättade dem om sitt beslut att resa. På aftonen gafs en hosbal, der stämningen var nedtryckt. Dagen efter upplästes i dep. kammaren en skrifvelse från Bismarck till husets ordf., hvari detta underrättades om, att konungen beviljat hans begäran om permission. Detta steg från Bismarcks sida behöfver sh AR