Frän Utlandet. Den sjerde Februari skall för alltid framstå såsom en af de vigtigaste dagarne i det napoleonska regeringssystemets utveckling i Frankrike. Om vi ej alldeles misstaga ose, bar Napoleon III här gjort en mästerkupp, som vittnar om yngre dagar. Det gällde en kamp mellan kejsarinnan, med henne hela reaktionen, och det moderat-liberala napoleonska partiet. De förra ville, att det ingifna presslagsförslaget skulle förkastas; det senare ville, att regeringen skulle med all kratt söka genomdrifva det. Oppositionen inom lagstiltande kåren, som till en början ganska skarpt angripit förslaget, tyckes hafva ändrat sig, då den fann, att förslaget botades med fall. Det innebar i alla händelser ett steg framåt — och oppositionen anslöt sig derför till de moderatliberala. I dessas spets stod statsministern Rouher; i spetsen för den andra sidan var kejsarinnan jemte bonapartismens ultras, utgifvaren af Pays, Granier de Cassagnac, hertig de Persigny m fl. Rouher deremot understöddes at prins Napoleon. Ronher hade hos kejsaren begärt, att förslaget skulle af regeringen understödjas, och ville sjelf i lagstittande kåren tala derför. Kejsaren vacklade och agaf ej något svar. Då inlemnade Rouber d. 4 Febr. på morgonen sin afskedsansökan och hade ännu vid middagstiden icke er bällit något svar. Rouher hade öppet förklarat kejsaren, att han icke ville gå in på, att lagen förkastades af lagstiftande kåren på hemliga ordres, hvilka stodo i strid med regeringens öppna politik. Han ville antingen 1å i uppdrag att kraftigt försvara verket af d. 19 Jan. (kejsarens löfte om en liberal politik), eller ock att man skulle taga förslaget tillbaka, upplösa lagstiftandekåren och ännu samma afton i en proklamation högtidligt vädja till hela folket. Kejsaren förblef obeslutsam. Han skulle helst velat välja utvägen, att låta förslaget slagtas af lagstiftande kären, hvilken skulle inför allmänna opinionen bära ansvaret. Persigny trängde på kejsaren, att han skulle låta saken ha sin gång i denna riktning. Allt var i ordning och den reaktionära majoriteten beredd att lyda den kejserliga vinken. Kårens president Schneider varnade härför, i det han bad kejsaren betänka, att man icke borde på detta sätt blottställa en så tillgitven och dynastisk opposition inför landet. Kejsaren drog sig en stund tillbaka för sig sjell och begärde det nummer af Monituer, i hvilket Olliviers sista tal inom kåren ang. press!agen fanns resereradt. Slutligen lät han kalla Rouher till sig och hade med honom en sentimental försoningsscen. Ester en hjertlig omfamning sade han derefter till etatsministern: ÅBegif er till kammaren och försvara modigt och ärligt lagförslaget, likasom jag skulle säga till Er, om Ni vore general: gå i elden och slå fienden! Rouher gick, talade i kammaren och segrade, och betraktades efter omröstningen som en frihetens förkämpe. Sälsamt är i alla fall härvid, att oppositionen, som denna gång utgjordes af ultra bonapartister, plötsligt såg sig reducerad till nästan samma antal som den opposition, hvilken i Bin tid på ett så lysande sätt representerades af venstern inom lagstiftande kåren. Journal des Debats yttrar i anledning af lagens framgång: Vi tacka kejsaren derför, att han motstått den reaktionära ström, som sökte rycka honom med sig, men tillägger med syftning på förbudet för tidningarne att yttra sig om kamrarnes förhandlingar: och vi bedja honom låta införa en ytterligare förbättring i den lag, som de i denna stund förfäkta, om de vilja, att vi skola kunna värdigt prisa dem, då de synas oss törtjena vårt beröm?. Emellertid pågår fortsarande debatten om presslagen punktvis, men det vigtigaste är undangjordt. Den 3:dje punkten har åter rem.tterats till utskottet. Från Wien skrifves, att v. Beust inom riksdelegationen, vid diskussionen angående utrikesmmis er ets budget, yttrat med anledning af väckt förslag om indragandet af beskickningen i Dresden och vid andra smärre tyska hor: Regeringen har visserl gen redan förut lugnt upptagit flera handlingar, som gingo utötver pragerfredens bestämmelser, fastän desamma för visso inneburo Österrikes tillbakavisande, och är äfven nu långt ifrån att vilja störande inverka på den tyska utvecklingen; men det oaktadt är Tysklands hela vidare utveckling icke likgiltig för Österrike, hvarvid den förutsättningen ej bör lemnas opånktad, att denna utveckling följer i fredlig ölverensstämmelse mellan Österrike och Preussen. Af detta Österrikes intresse för händelserna i Tyskland framgår nödvändigheten att bibehålla renregenfanferna vid da