ningar längre. Men då de icke upptäckte skrinet måste de fortsätta. Båda tvärstannade på en gång med ett gemenswumt utrop a öfverraskning framför ett föremål som var placeradt vid en i muren fastsittande rockel. Det var en kristallkupa, under hvilken lyste fyra små böcker med guldsnitt, lagda på hvarandra. — Marbodus arbete! ... utropade Cambrai. IIvilken denne man må hafva varit, så är det visst att han är i besittning af familjen Savarlys hemlighet. — Låt oss se! låt oss se! yttrade Saint-Valiez i det han lyfte upp kupan och fattade böckerna. Knappt hade han öppnat en af delarne, förrän han i sin ordning rof för den häftigaste rörelse, med förvirrad blick och rynkad panna mumlade: — Ja, ja, det är familjen Savarlys hemlighet. Se! Se! Vara namn äro der, skrifna med blodröda bokstäfver: Han höll framför den förskräckte ockrarens ögon en öppen sida. Emellan de tryckta raderna på denna lästes dessa båda meningar skrifna med penna: Mina förföljare och bödlar äro Saint-Valiez, Portin och Cambrai. — Min son, du skall hämnas mig! — Det är verkligen den gamle Savarlys handstil! utropade baronen, och hans son kände receptet på den våtska som gjort denna hemliga skrift synlig och hvilken vi ej kunde bereda. — Na vil, yttrade Cambrai, det är nu vår tur att bemiktiga oss hans hemligheter, ty denna är ej den enda som innchälles på dessa sidor. Se, det är skrifvet på samma sätt öfverallt i boken. — Hvad är då detta? ... frågade Saint-Valiez, i det han riktade sin uppmärksamhet mot den aflägsnaste och dunklaste delen af rummet: en elektrisk apparat? — Hemligheten, det är hemligheten! ... Låt oss läsa och söka! ... utropade Cambrai. Ni inser vil att här är den verkliga grufva, hvarest denne man finner sina diamanter. Låt oss söka! I sin öfverspånning sade han sannt. Den uppfinning som Raymond de Savarlys far gjort bestod i att tillverka diamanter. Djupt lärd, framstående fysiker, outtröttlig kemist, ledd af upptäckter, som gjorts af flera andra bland värt tidehvarfs lärde, hade han egnat sina krafter åt utförandet af detta stora arbete. Detta mål var icke en drömbild, en tom inbillning, ty flera af våra ryktbaraste vetenskapsmän, såsom Ebelman och de Sönancourt, ha båda tagit första steget för att frambringa diamanter. Upplyst af deras undersökningar och erfarenhet har Desprez kommit till ett ännu mera afgörande resultat genom att låta den elektriska stapeln verka på kolet. Slutligen ha kemisterna, bröderna Gaudin, åstadkommit saphirer tillräckligt stora för att användas 1 urmakeriet. Den gamle grefve Breil de Savarly hade genom att till en enda process sammanslå dessa olika procedurer, erhållit ett afgörande resultat och slutligen funnit hemligheten af att frambringa diamanter, hvilken för öfrigt flera at medeltidens alkemister synbarligen äfven besutitFör att icke öfverlemna den åt giriga fiender hade han uthärdat eländets och dödens fasor. Hållen i fingelse af dem hade han modigt uthärdat alla de tortyrer, som hans oblidkeliga bödlar lånat från inqvisitionens rustkammare. Hans stora och starka själ hade trotsat dem. IIans hemlighet var inskrifven i de böcker han testamenterat åt sin son, och denne var nu egare deraf. Men man behöfde mer iän några få ögonblick för att sätta sig in i detta arbete, och de båda brottslingarne kände sig ej säkra på detta ställe. — Vi skola medtaga dessa volymer, yttrade Cambrai. Men nu måste vi ha juvelskrinet! — Ah, det är helt visst der! anmärkte Saint-Valiez, i det han pekade 1å en dörr, som liknade dörren till ett skåp. i Han vred om låset, men gjorde genast en rörelse tillbaka. Denna dörr gick till Mirzas bur. En stark lukt af vilddjur som uppfyllde luften tillkännagaf detta tillräckligt. Den oförsigtiges första tanke var att åter tillsluta dörren, men feberaktigt öfverretad genom djerfheten i företaget, besluten att icke lemna huset utan att vara lastad med rikedomar, säker om att buren skulle vara tom öppnade han helt och hället denna jernboslagna dörr, genom hvilken han förut radt Faustina att skaffa sig tillträde. Åtföljd af Cambrai, som var vida mindre beslutsam, 11 9 1. 1