Vi kunna anförtro vara lisare, att hon efter sin förklaring med Nazir hade förstetigt lemnat sitt hotell vid rue Lord Byron. Hennes affärsman hade satt ordre att sälja hennes lösörebo, och frikostigt försedd at den vän hvars aktning hon erhållit i så mycket högre grad som hon stolt stött ifrån sig Thåobalds anbud, hade hon dragit sig tillbaka i en enkel och beqväm villa helt nära Versailles. Hon hade återtagit sitt familjenamn, och under dettas skydd förde hon ett rent och hedrande lif. Saint-Valicz, som emellertid hunnit till slut med sitt underjordiska arbete, hade ett samtal med Cambrai, hvilken fortfarande höll sig gömd i det öde huset, för att med honom öfverenskomma om de slutätgärder, som borde vidtagas, 1 främsta rummet sättet att, sedan de en gång blifvit herrar öfver de hemligheter och skatter, som de sökte efter, kunna bege sig i säkerhet på utländsk botten. Deras beräkningar omfattade alla detaljer. Förutseende möjligheten af att stöta tillsammans med den man i hvars bostad de skulle intränga, försågo de sig med pistoler, hvilka baronen sjelf laddade. Då ögonblicket klockan elfva var kommet gäfvo de erforderliga föreskrifter åt sina fyra medbrottslingar. Blairzot, far och son, erhöllo befallning att vakta trädgårdsporten, och Furmais samt Ambroise Palogne fingo tillsägelse att hålla sig, den ene i midten, den andre i öppningen af tunneln, så att de skulle kunna göra allarm eller lemna bistånd i fall någon af dessa eventualiteter blefve nödvändig. Cambrai gillade fullkomligt detta system, hvilket skulle gora att de underordnade skurkarne icke erhöllo någon direkt kännedom om sina patroners upptäckter eller rof. Den ryktbare svarte diamanten som tydligen förvarades i det underminerade kabinettet erhöll en stor andel af hans beräkningar. Det var ett föga skrymmande föremål, hvars värde ensamt var tillräckligt för att betäcka omkostnaderna för hela operationen. Man hade qvarlemnat verktyg i tunneln, för att kunna verkstilla den sista genombrytningen. Saint-Valicz, som på förhand undersökt jorden, visste fullkomligt hvar man borde gräfva och hvad som var att göra. Äfven Cambrai beväpnade sig meå en hacka. Jorden och murbruket under golfvet bortgräfdes hastigt, och man såg nu baksidan af en stenhall i golfvet i det hemliga kabinettet. De lyssnade uppmärksamt. Allt gick efter önskan: intet buller; rummet var öde och tyst, ty Mirza, som nu ej fanns i sin bur, lät ej mera höra några oroliga morrningar. Emellertid satt stenhallen mycket fast i golfvet. — Se så! yttrade Saint-Valicz, ingen tvekan! Då vi hunnit så längt skola vi ej låta afhålla oss af så litet. Med dessa ord undersökte han ånyo förhållandena vid skenet från lyktan. Han måttade derefter mot stenhallen med hackan ett så häftigt slag, att grundmurarne i närheten darrade. Hallen flög i stycken och öppningen var färdig. ter en liten ansträngning för att göra den sådan att den kunde passeras, hade de båda medbrottslige blott en tanke, den att begagna sig af tillfället utan att förlora tiden. Cambrai skylde ljuset från lampan, och Saint-Valica stack upp hufvudet genom öppningen. — Allt är mörkt som i en graf, sade han. Gif mig lyktan. Han var högrest till växten och derföre nådde han, då han sträckte på sig, med axlarne upp i det hemlighetsfulla rnmmet. Sedan han fått lyktan, förde han in den i kabinettet och såg sig omkring. — Nåväl? frågade Cambrai, som darrade af nyfikenhet och fruktan, hvad ser ni? — Det är märkvärdigt, svarade han ; man skulle kunna tro sig vara ... ja det är en fullkomlig afbildning af det laboratorium, i hvilket vi jemte Portin inträngde på rue Montmartre, ni mins? -— Ja, jag mins, hos guldarbetaren. — Riktigt. Äfven Cambrai ville se, men breschen var ej tillräckligt rymlig. — Gif akt! sade Saint-Valiez, till anfall. Med tillhjelp af armbågarne klättrade han upp på