Faustina. Äfven om det gällt hans tillvaro och lycka, skulle Raymond de Savarly ej ha svikit sitt ord, huru usel den person än varit till hvilken han gifvit det. Han kunde ej göra bruk af barntjufvens förklaring, innan denne underrättat honom om sin ankomst till utlandet — men åtminstone kunde han vara verksam så tills vida som han derigenom ej blottställde denne uslings säkerhet. Han tog en bit papper och skref med af oro darrande hand följande rader: Min vördnadsvärde vän, vi äro nära det mål, hvarefter vi så länge förgäfves sträfvat. Ännu en ansträngning, en enda! Det är i yttersta stunden och någonting säger mig, att mitt lif i detta ögonblick hänger på en tråd. Ahl! om ni visste huru stort värde jag likväl nu, sedan en timma, sätter derpå efter att så ofta likgiltigt ha blottställt det! ... Jag känner att denna tråd hänger på Guds finger; — skall han låta den brista? Ah! hvad gör det dock egentligen mig, blott jag ser eder alla lyckliga; — alla säger jag; ack! min stackars Marcelles olycka har jag ej kunnat finna något medel att lindra! Men för öfrigt alla, ja äfven ni skall ha er andel af lyckan, och det är just största orsaken till min. Men innan det är mig tillåtet att vidare förklara mig, så uträtta genast, utan att förlora en minut, hvad jag nu ber er om. Derpå beror allas vårt dyrbaraste intresse. Jag har upptäckt det kloster dit Portin fört Amelie. Det är Carmeliterklostret Xnära Fontainebleau. Två års novisiat var bestämdt; dessa två år äro förflutna. Derföre besvär jag er att genast stiga upp i er vagn och begifva er dit; madame de Saint-Valiez känner biskopen mycket väl, hon är föreståndarinna för en af hans barmhertiga stiftelser. Hon måste resa med er. Kasta er till prelatens fötter, sök att få veta om mademoiselle Amelie uttalat sina klosterlöften. Gud har förbarmande med henne och med oss och skall tillåta att det ännu är tid! Ifall det så är, bed honom, besvär honom vid evangelium, vid Kristus att låta uppskjuta denna ceremoni, äfven om det ej skulle vara mer in tjugofyra timmar. Inom tjugofyra timmar skola vi vara mäktiga! ... Han undertecknade: Den som ännu kallar sig AgaNazir. Man resonnerar ej öfver en dylik uppmaning, man efterkommer den med tillslutna ögon. Detta bref blef hvarken anförtrodt åt posten eller en vanlig budbärare. Det lemnades i Alis händer, och det fordras verkligen att vår hjelte skulle anse saken vara af utomordentlig vigt för att för första gången afvika från den regel, som så strängt blifvit iakttagen både af honom sjelf och hans bundsförvandter, att ej tillåta någon direkt förbindelse förefinnas emellan dem och den lilla kolonien i villan vid Pecq. Denna regel hade helt visst också varit orsaken till att denna asyl ej varit utsatt för Portins, Saint-Valiez och Cambrais uppmärksamhet och spioneri. Då den unge kuriren anlände, voro tre barn, en gosse och två flickor, upptagna med att leka utanför slottstrappan. En ung svartklädd qvinna satt på en bänk och betraktade, glömmande det handarbete hvarmed hon var sysselsatt, barnens lekar. Hon var utomordentligt skön, men hade ett sorgbundet utseende. Ali närmade sig och, trogen det föredöme hans herre gifvit honom, syntes han ej igenkänna någon utan steg rakt fram till den unga qvinnan för att tilltala henne.