—44—1 VIA VA 2 1tGU vdCglturva DIA unudct UV brinnande ruinerna, hade fört dem undan och anförtrott dem åt den gamle grefven, denna genio i välgörenhet, hvilken icke heller blifvit af försynen besparad sina pröfningar. Valentine förstod, att han hade rätt och att hennes lott icke var den hårdaste. Hennes heder återstod henne, medan Marcelle, vanärad af en man, hvilken icke ens kunde gifva sitt namn åt sitt barn, hade tömt lidandets kalk till dräggen. Vi hafva dock sagt att Nazir ämnade utföra sitt företag ända till slut. En tung omsorg upptog honom dock ännu. Han hade icke blott svurit sin mor och sin faders minne att straffa alla upphofsminnen till deras ruin och sorger, — han hade svurit M. de Larsigny att återskänka honom hans dotter, om denna ännu funnes till. Den gamle hade alltför troget hållit sina löften att vår hjelte för ett enda ögonblick kunde glömma dem han sjelf gifvit. Men företaget var svårt. Det gällde attfrån en eländig, som var boväpnad mot alla känslor och skrupler, rycka bekännelsen om ctt brott, hvilket han dolde, kanhända af fruktan för straff, kanhända äfven i afsigt att derpå förtjena penningar eller att hämnas, kanhända slutligen af alla dessa skäl förenade. Då Asperginos flera gånger leddes på detta kapitel till en början medelst indirekta anspelningar och sedermera genom mera rätt på saken gående frågor; undvek han alltid dessa och visade blott en känsla, ett återvaknadt hat mot Mimi Löskrage, som för persern hade uppenbarat den barnstöld till hvilken han bland så många andra gjort sig skyldig. Ingenting kunde öfvervinna hans seghet i detta hänseende, och alldenstund han var en fulländad skådespelare, började Nazir tvifla och frågade sig sjelf om ej Mimi Löskrage låtit honom betala en osanning. Under denna mellantid inträffade festen i villan i Neuilly. De bjudningar som särskildt blifvit sända till de tre vännerna satte dem i tillfälle att föranstalta om den gripande scen, hvilken försatte Saint-Valiez och Mazikoff i förfäran och visade dem äfven hvilka ressurser deras fiender egde att förfoga öfver. Saint-Valiez hade först sent kommit till denna fest En kritisk tilldragelse hade qvarhållit honom. Cambrai hade nemligen blifvit underrättad om att rättvisans blickar voro fästade på honom och han var nu intagen af förskräckelse. De båda sammansvurnes plan var att begifva sig till England eller Belgien, sedan deras företag mot Nazirs skatt lyckats. Men ehuru detta arbete skridit långt framåt, så behöfdes det dock ännu några dagar, och då man har så dåligt samvete, som procentaren i les Halles, så föranleda orden rättvisan och polisen högst obehagliga känslor. Saint-Valiez uppgjordo nu den planen att innestänga sin medbrottsling i det öde huset, hvarest han, så vida scke någon oberäknelig tilldragelse komme emellan, skulle icke allenast vara säker för polisens efterspaningar utan äfven kunde öfvervaka gräfningarne, hvilka gingo skyndsamt men försigtigt framåt. För att ytterligare bringa auktoriteterna på falskt spår, lät procentaren utanför sitt kontor uthänga en tafla, på hvilken han tillkännagaf, att han, i anseende till sina affärers dåliga tillstånd, hade beslutat att gå i landsflykt. Detta var de angelägenheter som föranledde baronens dröjsmål och förorsakade denna dystra uppsyn och feberaktiga öfverspänning som lät honom begå saker, hvilka man skulle trott att han med sin jernvilja stod öfver. Mazikoffs förgiftning, som så naturligt ansågs som sjelfmord, alldenstund man fann honom inneha en flaska med gift, var emellertid ej den enda olyckshändelsen under denna natt som börjat på ett så glädtigt sätt. i Följande dag på morgonen anmälde Ali för sin herre, att Asperginos önskade ett samtal med honom. Konstmakaren var nästan alldeles oigenkännlig; hans ansigte hade denva egendomliga blekhet som är vanlig hos folk af hans yrke, då ej sminket betäcker deras kinder. Han tummade på sin hatt, hvilken Nazir såg vara behängd med ett sorgflor. — Hvad är det som händt dig? frågade han honom. — Ers exellens, en olycka som ruinerar mig och som skall förorsaka mig sorg så länge jag lefver. — Du vill väl ha penningar? — Jag behöfver nödvändigt hundra francs genast. — Vi skola se till. Men hvem sörjer du? — Ah! det är deri min olycka består! ... Ett så vackert fenomen ... Stackars Elephantine! — Är hon död? — Ack! har ni ej anat det af mitt förstörda utseI ende! ... Död, plötsligt död, denna natt till följd af den dumma tillställningen i bojarens trädgård ... Den skönaste jätteqvinna som fanns i Frankrike! ... — IIvad dog hon af? — Ack! den kära varelsen, ur hennes synpunkt sedt, kan man visserligen säga att hon fick en skön död! ... men icke destomindre är hon borta och det är en stor förlust för mig! — Hur kom det sig att hon dog så hastigt? Var det en olyckshändelse eller en congestion åt hjernan? Hon var mycket blodfull. — Ack! hon var för mycket begifven på mat, den kära varelsen! — En indigestion? ... frågade Nazir. — Ni har sagt det. Det odjuret Mazikoff, som skulle bereda mig olycka ända in i sista stund, hade befallt sitt folk att ingenting vägra henne och följden blef att hon fullstoppades med skinka, pastejer och andra läckerheter som hon ej kunde motstå, så att när jag kom var hon i ett tillstånd! ... Med ett ord, hon måste nu begrafvas; jag vill att det skall bli en vacker begrafning, och derför behöfver jag hundra francs. 1 9 1 HH ; 111. J Under denna berättelse, som illustrerades af det gro