vvx 10-— —4C44 bv 44111AUV PA UID VY URI Då den stannade slog klockan tre i Saint-Germains kyrka, och man var utanför grinden till den stora villan vid Pecq. Den allvarsammaste af de två följeslagarne steg först till marken; han ringde kraftigt två gånger. — Vi äro framme, sade han till den unga flickan i det han hjelpte henne att stiga ur vagnen. Bastan, den trogne väktaren, upphof först ett ursinnigt skällande, men vid andra ringningen af klockan, fick hans hotande röst ett smeksamt och klagande uttryck och han rusade ned mot grinden. Man dröjde ej att tända ljus ini huset, och två personer, en trädgårdsdräng och cn betjent syntes vid ändan af den stora allden. — Mitt barn, återtog då den äldste af de båda följeslagarne, ni skall nu befinna er hos vänner, var tålig, förtröstansfull och undergifven; snart skall det äfven vara tillåtet för oss att inträda i denna boning. — Huru! sade hon i det hon närmade sig den yngste, vid hvars arm hon stödde sig, ni reser? — Det är den sista pröfningen, svarade den allvarliga och milda rösten, den skall vara kort. De båda tjenarne voro vid grinden. — Öppna, sade rösten till dem, och för mademoiselle Annette Aubry till grefvinnan de Saint-Valiez. Skiljsmessan var bitter för de båda unga. — Se så, sade deras följeslagare, som knappt sjelf kunde beherrska sin rörelse; omfamnen hvarandra ...och hoppas! Derefter, sedan han gifvit Bastan en smekning, drog han den unge mannen med sig, lät honom stiga upp i vagnen, satte sig sjelf deri och befallde kusken köra tillbaka till Paris. XXVIL En uppgörelse med Asperginos. Villan vid stranden af Seinefloden hade sålunda blifvit den tillflyktsort, hvarest den ena efter den andra af de af olyckan drabbade personerna i denna berättelse blefvo mottagna. Valentines blotta namn var tillräckligt för att skingra Annettes farhågor och för att lindra smärtan af en ny skiljsmessa, i samma ögonblick hon erfor glädjen af en återförening med den som hon så högt älskat och för hvilken hon lidit så mycket. Madame de Saint-Valicz mottog henne som en verklig syster, snarare än som en skyddsling. Dessa två hjertan, voro skapade för att förstå och älska hvarandra. Med en utsökt grannlagenhet undvek den unga flickan att gifva någon antydan om den delaktighet som den man, hvars namn hennes vänner var nog olycklig att bära, hade i hennes sorger. Det ämne hvarvid de mest uppehöllo sig rörde de befriare, hvilka kommit liksom sända af försynen i sista ögonblicket för att rycka Annette undan banditens raseri. — De voro tre, sade baronessan; hvad har ni gjort för iakttagelser på hvar och en af dem? — De ha varit lika förbehållsamma som ädelmodiga, svarade den unga flickan. Men då de kommo till min undsättning, trodde jag mig igenkänna den enes röst. — Jean de Ruzolles röst? ... frågade madame de Saint-Valiez. — Nej, svarade Annette med blyg rörelse, herr Jean de Ruzolles har ej yttrat ett ord, det var han som satt bredvid mig i vagnen. Den förste som talade ... — Fortsätt, sade Valentine darrande. — Förlåt att jag kanhända stör ert lugn, svarade den unga flickan, som ej kunnat undgå att märka den känsla som förenade den fattige doktorn och den förnäma olyckliga damen, det var en röst som jag hört alltför ofta för att kunna glömma, det var herr Fredrik Mähldorfs. — Ah! tyst, jag ber ... mumlade Valentine. Hon hade trott alltför mycket på sin styrka: det fordrades blott att detta namn uttalades för att alla hennes fibrer skulle darra. — Tyst! ... upprepade hon i det hon med sina händer betäckte det bleka ansigtet. Annette tystnade verkligen och betraktade henne ömt, ty hon kände att det onda hvaraf hennes beskyddarinna led var obotligt. Martyr under en oblidkelig pligt, vågade Valentine ej erkänna att hon älskade en annan man in den usling, med hvilken hon genom religionens och lagens band var förenad. I — Sålunda, sade hon efter några ögonblick, äro de återkomna! Min Gud! hvad skull då hända? Förutsatt att de gå segrande ur denna strid — och måtte Gud vara deras bistånd! ... Men ack! hvad är det Jag olyckliga qviona säger? afbröt hon, jag har ingen rittighet att uppsända en önskan för dem, ty det är att uppsända den emot den man som skall förgöra dem ifall han upptäcker dem! Jag olyckliga! jag olyckliga! ... åt hvilket håll jag än vänder mig ser jag ingen annan väg än den som leder till blod och tårar! ... Grefve de Larsigny kom ej att störa dessa utgjutelser. Det var först på morgonen, då han trodde sig kunna göra det utan ogrannlagenhet som han lät anmäla sig hos sin pupill. I Då han varscblef den unga flickan som fått en tillflykt hos henne, omfamnade han dem båda likt en far och yttrade enkelt: — Han hade rätt häromdagen, vår raske vän, arbetet går framåt, eftersom vi här se ännu ett offer räddadt. Men Valentine svarade i det hon kastade en forskande blick på honom: — Min vän, Jean de Ruzolles, Frdrik Mihldorff och Raymond de Savarly ha ätervändt; vet ni det? oo lan aAanada Ja ooo TT To oo -—— pm m rm LL