Han visade ej sin tillfredsställda hämndkänsla på pamma lugna och afmätta sätt som Aga-Nazir. Hans grimacerande ansigte strålade af en infernalisk fröjd. — Konstmakaren! ... utropade bojaren. — Jar furste, det är jag! Ni hade ju lockat mig hit för att få en förklaring? Nåväl! här är jag nu, färdig att ge er den. — Ah! alla som jag hatar ha stämt möte för att öka mina lidanden! ... mumlade ryssen med ett uttryck af outsäglig bitterhet. Men Asperginos hade hatat och isynnerhet fruktat denne man alltför länge för att ej ända till det yttersta njuta af tillfredsställelsen att se honom ligga i dödskampen, — Det är tid på att göra upp sina räkningar, sade han, och innan du gör upp din med den eviga rättvisan, så är jag skyldig att visa dig min. Erinra dig derföre den tid då jag ryckte Adda undan din vilda kärlek, räkna efter huru många år sedan dess förflutit, jemför denna summa med Annettes ålder, och du skall nog inse att hon ej är min dotter. Hon är sålunda din, och de tre tecken som hon bär på sin axel upplysa tillräckligt om hvem som var hennes mor. — Borbarer! hvarföre öken j mina lidanden med dessa upplysningar? — Emedan dina lidanden böra motsvara dina brott! svarade Nazir. — Ah! utropade han, er glädje skall ej bli lång... jag känner det ... döden, mindre oförsonlig ... kommer till min hjelp. — Tänk då på Gud, yttrade doktorns allvarliga röst i hans öra ... och ångra er! — Nej! ... stönade han ... nej, det är omöjligt, så länge dessa demoner äro här ... — Han har nu blott en minut qvar att lefva, sade doktorn till dem. Ni äro tillräckligt hämnade. Nazir drog sig först tillbaka, konstmakaren följde honom. — Men det var bestämdt att denna afgörande minut ej skulle beviljas åt denne store brottsling för att försona sig med himlen. En man rusade in i rummet och, trots läkarens och lakejernas motstånd, ända fram till den döendes hufvudgärd. Det var Saint-Valiez. Mazikoffs rum var det enda i hela huset som han ej genomsökt. Från trädgården hade han gått tillbaka in i huset, sökt öfverallt, från bottenvåningen ända upp till vinden; han hade lösryckt draperierna i salongen, krossat den magiska spegeln — men ingenting sett, ingenting funnit. De ofvan omtalade sidodörrarne och lönntrapporna hade endast låtit honom inse, hvilken väg de som han förföljde försvunnit. En af de arbetare som användes vid illuminationen hade tillochmed upplyst honom om att flera Personer passerat genom paviljongsporten och hastigt uppnått en vagn, som tycktes för deras räkning ha varit stationerad vid utgången ur trädgården. Inscende onyttigheten af ett vidare förföljande, gick han slutligen tillbaka in i huset, sedan det rykte som cirkulerade bland gästerna om värdens sjelfmord äfven nått hans öron; i ett tillstånd af verklig yrsel sprang han in i det rum der ryssen låg. — Ah! sade Mazikoff, på hvars bleka läppar sväfvade ett dysterst smäleende, ni kommer då slutligen! Baronen hade stannat, förstenad af sasa öfver den förändring som giftet åstadkommit i den mans drag, som han några timmar förut sett strålande af belåtenhet och helsa. — Ni behöfver ej säga hvem som försatt er i detta tillstånd, mumlade han, jag anar det, och jag känner honom. — Ja .. stammade ryssen, ja ... det är han. — Jag svär vid Gud att ni skall bli hämnad! — Han är mycket mäktig! mumlade Mazikoff. — Jag också .. svarade baronen doft. Han lutade sig ned mot sin bundsförvandt för att ännu rycka några ord från hans läppar; men intet ord skulle vidare gå öfver dessa. Giftet fullbordade sin verkan; ryssens hufvud nedföll tungt på örongottet, hans ögon slötos till hälften och från hans läppar utgick blott ett doft rosslande. — Allt är slut, yttrade läkaren; denne man finnes icke mera till. — 0 — Mm — —