0 FFPDLrmMUVVL 114a1 1111 11114111 DRG longen. Man hörde en röst i en temligen högljudd och tenligen sarkastisk ton yttra: — Nå, så börja då, herr magiker! Men Asperginos lät ej vänta på svaret. — Öm jag ej bedrar mig, sade han, är det herr baron Fernand de Saint-Valiez som virdigats taga till orda. Nåväl, herr baron, jag står till er tjenst. Var god samla era tankar under några sekunder och låt dem stanna på en eller två af de personer som ha mesta rättigheten till er uppmärksamhet. Experimentet skall derefter straxt börja. . Musiken, som blifvit förberedd på det egendomliga i detta skådespel utförde, långsamma melodier af hvilka ljudet framträngde så dämpadt, att de tycktes komma långt derifrån. De närvarande skrattade ej mer; qvinnorna isynnerhet ersoro en viss rörelse, som de ingalunda funno oangenäm. Impressarion gjorde sina förberedelser och återtog efter en stunds tystnad: — Om herr baronen tillräckligt fixerat sin tanke, så skall jag börja frambesvärjandet. — Ni kan börja, yttrade Saint-Valier, hvars ton förrådde ett otroget skratt. — Jag anhåller ännu en gång, att det älskvärda sällskapet lemnar mig en odelad uppmärksamhet, sade konstmakaren. Med ändan af sitt spö slog han några slag mot ridån som signal. Den veks långsamt åt sidan och lät se ett slags stor spegel, hvars folium var ersatt af ett flor som erbjöd anblicken af en sky. Blott ett dunkelt och mycket obestämdt ljus utgick derifrån. Derefter öppnades floret så småningom, liksom en verklig sky som skingras, och lät se ett tomrum, ett slags teater i miniatyr, hvars enda dekoration framställde skyar som sväfvade i ett hemlighetsfullt halfdunkel. Det var af en särdeles stor effekt och tillkännagaf mycken smak i anordningarne. Charlotte, som oroades af Mazikoffs fortfarande benägenhet för att insomna, började frukta för en allvarsam I sjukdom, ty han vaknade med spasmodiska anfall ur sin dvala. I det ögonblick som representationen antog en ny karakter förde hon en flaska med luktsalt under hans näsa och lyckades sålunda att för en stund åter upplifva honom. För öfrigt tänkte ingen i detta ögonblick på något annat än den magiska spegeln, vid hvilket uppmärksamheten uteslutande fäst sig. Fenomenet dröjde ej att visa sig genom medel som voro oberoende af regissören, ty han sjelf satt framåtlutad på sin bänk med framsträckt hals och tycktes ej vara den minst nyfikne att få skåda de skuggor som han skröt med att framkalla. Faustina hade satt sig hos Aga-Nazir, hvilken var lugn och uppmärksam utan otä ighetPlötsligt gick en undertryckt darrning, likt en vindstöt genom sällskapet. En skugga kastad från venstra kulissen aftecknade sig på det klara spegelglaset. Derefter framträdde tvenne gestalter af olika växt så långsamt som om de verkligen framträdt ur den eviga natten. Den ena var gestalten af en qvinna, den andra af ett barn, hvilket hon höll vid handen. Båda voro klädda i svart och betäckta af långt erepe, hvilket icke tillät deras ansigten att synes. De gingo öfver teatern emellan fonden som föreställde skyar och den stora spegeln. Deras rörelser voro så egendomliga, att man lätt kunnat taga dem för tvenne spöken. Den qvinliga delen af åskådarne kände verkliga rysningar. Men Saint-Valiez, för hvilken man högt tillkännagifvit att synerna just skulle vända sig, höjde med hånande ton, såsom alltid, rösten och med en anspelning på de slöjor som betäckte qvinnans ansigte och äfven barnets utropade han: — Detta är ju ingenting. Vi vilja so något också! Ögonblickligen försvann slöjan, och man urskilde i halfdunklet en ung qvinna, vacker men blek som ett spöke. Barnet var en liten gosse, hvars fina anletsdrag erinrade om modrens och hvilken var nästan lika blek som hon sjelf. De hade stannat midt för spegeln. Den unga modren höjde med en energisk rörelse sitt serafiska hufvud, riktade en lång blick ur sina svarta ögon mot fonden af salen och höjande sin af slöjan draperade arm mot samma punkt, tycktes hon utpeka Saint-Valiez som befann sig der inklämd i en dörrfördjupning midt i bland en ogenomtränglig massa af åskådare. Då Asperginos fick se barnet, var han icke längre herre öfver sig sjelf. — Torticolis! utropade han med häpnad. Men ingen hörde på honom; följande riktningen af spökets arm vände sig alla blickar mot baronen. Denne stod utom sig, likblek, med skummande läppar och blodsprängda ögon och försökte att genomtränga den täta hop af åskådare som stängde vägen. — Det är en snara! röt han. Det är en komplott! Ah! fördömde gycklare! Ett ögonblick rådde ett obeskrifligt tumult; lyckligtvis lemnade ingen sin plats, och gästerna, som befunno sig emellan den ursinnige och teatern, lyckades att hålla honom tillbaka, så att han måste uppskjuta att förklara sig med Asperginos tills efter föreställningens slut. Ensamt denna händelse skulle ha varit tillräcklig för aft stegra åskådarnes intresse till det yttersta. Medan baronen, likt en fånge qvarhållen der han stod, något litet återhemtade sin kallblodighet, af hvilken han alltid berömde sig, men slungade ljungande blickar mot Asperginos, som lyckligtvis stod på vederbörligt afstånd, hade synen försvunnit och spegelglaset återtagit sin förra klarhet. En genomskinlig slöja på baksidan dolde I dekorationerna. I — Jag vet icke, vågade Asperginos säga, om jag